Annons

Emma Jaenson: Är det här ”ordning och reda” i migrationspolitiken?

I ett nytt förslag ska anhöriga till alternativt skyddsbehövande beviljas anhöriginvandring och försörjningskravet ska bort. Regeringens migrationspolitik är allt annat än pålitlig.
Emma JaensonSkicka e-post
Publicerad 15 maj 2019 • Uppdaterad 16 maj 2019
Emma Jaenson
Det här är en krönika av en medarbetare på ledarredaktionen. Kristianstadsbladet politiska hållning är liberal.
Foto: Henrik Montgomery/TT

Flyktingkrisen kom 2015 och Sverige behövde ett andrum. I Agenda för inte så länge sedan påpekade migrationsminister Morgan Johansson att vi nu "har kontroll över situationen". Och så har det fortsatt låta från regeringen: flyktingkrisen är över. Därför lades en proposition den 9 maj för att återigen luckra upp reglerna för en mer generös invandring (2018/19:128). Där står att läsa att “Även om belastningen på mottagningssystemet fortfarande är hög och det rekordhöga antalet asylsökande under 2015 fortfarande innebär stora utmaningar i det svenska samhället, är läget nu inte lika ansträngt som när den tillfälliga lagen infördes.”

I förslaget beskrivs att alternativt skyddsbehövande – alltså inte enbart de med flyktingstatus – ska beviljas anhöriginvandring. Många fler nyanlända ska kunna ta hit sina släktingar. Men inte nog med det, även försörjningskraven ska ändras – och sänkas. Kravet om försörjning kommer enbart att gälla om ansökan om uppehållstillstånd görs senare än tre månader efter att anknytningspersonen beviljats uppehållstillstånd. Det finns alltså inte längre krav på att anknytningspersonen ska ha jobb, bostad eller en inkomst, eller över huvud taget kunna försörja den eller de personer som kommer hit. Det är en rimlig trade-off för samhället att den dagen en nyanländ vill ta hit sin familj, så ska han kunna försörja dem. För en fungerande integration ligger det i både migrantens och i samhällets intresse.

Annons

För i motsats till vad Stefan Löfven och samarbetspartierna gärna påpekar, är integrations- och migrationskrisen långt ifrån löst. Under 2018 ansökte 21 000 personer om asyl i Sverige (SCB, 2019), utöver de närmare 17 000 som kom som anhöriga till personer som har fått uppehållstillstånd på asylgrunder. Lika många väntas söka asyl under 2019, enligt Migrationsverkets prognos. Jämfört med tidigare år är det kanske en låg siffra, men den ligger fortfarande i klass med mer än ett helt nytt Sölvesborg varje år.

Så vad innebär de uppluckrade reglerna? I propositionen finns ingen som helst prognos över hur mycket invandringen kommer att öka. Inte heller finns det några beräkningar vad den kommer att få för konsekvenser.

Men borde inte vi medborgare ha rätt till en ordentlig konsekvensanalys? Vi har redan kris i skolan, vårdköerna växer, det är brist på polis, på lärare, på socialtjänstarbetare. Kommunernas ekonomi ser mörk ut: var fjärde kommun gick med underskott 2018. Det tar fortfarande åtta år för hälften av alla invandrare att komma in på arbetsmarknaden. Varannan arbetslös är i dag utrikesfödd. Vi har därutöver sett en ökad otrygghet, ökad segregation, utanförskap, hedersvåld och islamister. Vår gräns läcker människosmugglare, stöldgods och vapen.

Så har vi kontroll över situationen? Knappast. Regeringens integrations- och migrationspolitik är allt annat än hållbar. Den är inte heller pålitlig: det har varit allt för många svängningar genom åren. Stefan Löfvens tidigare utfästelse om “ordning och reda i migrationspolitiken” håller inte. Orden betyder ingenting. Vad vi behöver är färre av är klyschor och tomma ord. Vad vi behöver mer av är en stram migrationspolitik med ökade försörjningskrav.

Annons
Annons
Annons
Annons