Även fattiga måste självklart sköta sig och följa lagar

Ledare Artikeln publicerades
Dröm vidare är en väldigt politisk film.
Foto:pressbild
Dröm vidare är en väldigt politisk film.

Bortförklaringarna som trixar bort det egna ansvaret för brott är farliga. Om det är legitimt att skylla ifrån sig på att man är fattig eller drabbad av strukturer – var går då gränsen? Finns den ens?

”Dröm vidare” heter en film som går på biograferna nu och som har fått 4,5 miljoner kronor av svenska skattebetalare via Filminstitutet. Filmen handlar om en ung tjej som precis kommer ut ur fängelse och genast börjar planera ett nytt brott – att råna en butik.

Detta beskrivs av filmskaparen dock inte som något negativt, utan bemöts tvärtom med förståelse. ”Jag förstår att de gör som de gör för de ser inte att de har ett annat val, liksom”, kommenterade regissören Rojda Sekersöz i TV4 (15/3).

Skådespelaren som gör huvudrollen menade att människor lätt ger upp inför Arbetsförmedlingens regler, att man måste ”boka en tid för att boka en tid” och att det är väldigt byråkratiskt. Det stämmer alldeles säkert, men kommentaren ”ibland kan det kännas som att det är mycket lättare att gå och råna en bank” går över gränsen. En person med respekt för äganderätten skulle ha föreslagit förändringar av myndigheten eller att individen skaffar sig en attraktiv utbildning –  inte trött resignerat, ryckt på axlarna, och typ bjudit den stackars uttröttade arbetssökanden/rånaren på tröstgodis.

    ”Jag hoppas att människor blir berörda”, sa Sekersöz, som för övrigt har varit medlem i Revolutionär Kommunistisk ungdom och tidigare fått Kommunistiska Partiets kulturstipendium.

    Själv hoppas jag detsamma. Jag hoppas att det börjar ryka ur öronen på dem. För den som tycker att det är så slitsamt att behöva köa till Arbetsförmedlingens handläggare har definitivt ingen automatisk rätt att resolut ta det som inte tillhör hen.

    ”Filmen ifrågasätter den liberala idén om att vill du så kan du. Idén om att allt beror på dig som individ”, sa regissören till vänstertidningen Proletären (2/2). ”För att lyckas på något sätt i vårt väldigt hårda liberala samhälle är det så att man alltid måste ta sig vidare”, fyllde manusförfattaren Johanna Emanuelsson i.

    Ja, så fungerar livet. De flesta av oss måste kämpa för vår överlevnad, för om vi inte gör det tvingar vi någon annan att kämpa åt oss. Är det mer rätt? Dessutom är det struntprat att den som vill inte kan i ett samhälle som dignar av stöd och hjälp.

    Metro beskriver hur filmen ”berättar effektivt om klass och förlamande strukturer (15/3). Även recensenten på DN köpte vänsterperspektivet: ”Överlag har regissören Rojda Sekersöz och hennes manusförfattare sällsynt skarpa blickar för de strukturer i det svenska samhället som gör att det kanske inte alltid är så lätt att välja ”rätt” – även om man vill det. Den hala hotellägaren Paul (Michael Lindgren) – som gärna ger Mirja jobb men inget kontrakt – får på ett isande sätt representera den fördomsfullhet som baseras på kön, etnicitet och klass” (16/3).

    Det är trist att drabbas av arbetsgivare som missköter sig, fast vem har inte haft skitjobb på livets knaggliga stig? För att komma undan sådana är den lättaste och mest respektabla vägen att plugga; arbetsgivarna skriker efter utbildad personal. De som däremot sätter sig på rumpan och säger att de hindras för att de kommer från en viss klass skyfflar bara över bördor på andra, vilket är själviskt. Vi är många maskrosbarn som är levande bevis på att möjligheterna finns och att människor är starka och kapabla.

    Vänsterdebattörer väljer dock regelbundet att se människor som passiva offer. På Aftonbladets ledarsida skrev Eva Franchell nyligen: ”Den knarkhandel som förstör ungdomar och göder gängen måste motarbetas. Miljonprogrammen måste rustas så att trångbodda ungar får plats att läsa läxorna hemma i stället för att hänga på torgen och umgås med dåliga kompisar” (12/3). Ingenstans nämndes föräldrarnas roll eller ungdomarnas eget ansvar att leta upp ett av alla gratis bibliotek som erbjuds. Nej, det var tydligen bostadspolitikerna som tvingat de stackarna att sälja knark.

    ”Det är fattigdom som skapar brottslighet”, skrev hennes kollega Ingvar Persson redan 22 mars 2011. För att förklara att Brå funnit att det många brott begås av utrikes födda lyfte han att det kan bero på faktorer som splittrade familjer, antal syskon, föräldrarnas utbildning och om de har arbete, villkoren i bostadsområdet och disponibel inkomst. ”Det är inte invandring som är drivkraften bakom brottsligheten, det är fattigdom.”

    Jag struntar ärligt talat i vilket. Kön, hudfärg, religion eller hur mycket du har på banken kan självklart påverka vilka förutsättningar du har, men den dag vi tillåts använda dessa faktorer som legitim ursäkt är fältet fritt för att bryta mot valfri lag med argumentet ”det var inte mitt fel utan omständigheterna som tvingade mig” – och så lever vi plötsligt i totalt kaos och ingen kan lita på någon.

    Många människor kommer att hamna i kläm i ansvarslöshetens land.

    I tisdags föreläste Kitimwa Sabuni från Afrosvenskarnas riksförbund för anställda i vård, omsorg och skolor i Kristianstad om att man bör närma sig frågan om kvinnlig omskärelse med respekt. Han menade att skolan, polisen, sjukvården och socialen ska tänka på att det handlar om en minoritetsgrupp som har lägre inkomster, bor i utsatta förorter och är på alla sätt underordnade” – och som kan reagera negativt när staten ”ska ingripa mot dem”. I intervjun med vår reporter talade Sabuni om hur vår dominanta kultur ”intervenerar” i en utsatt grupps liv. Det kan uppfattas som en attack, menade han, som en del av ett förtryck (30/3).

    Ska vi alltså inte alls ingripa mot dem som utsätter sina döttrar för ingrepp eftersom de är fattiga? Nej, könsstympning ska aldrig bemötas med respekt. Och definitivt inte med ödmjukt gulligullande bara för att det utövas av en människa som har låg inkomst.

    Alla människor bör få leva i frihet, men med frihet följer ansvar. För att samhället ska fungera tryggt och smidigt kan vi inte lämna över det vare sig på strukturer eller sociala omständigheter. Den som begår ett brott har brutit mot vårt förtroende – och förtjänar inte vår förståelse. Punkt.

    Läs även:

    Skyll inte på omvärlden om du har otur

    Ingen har rätt att bränna bilar för att hen har tråkigt

    Vandalerna förtjänar inte en enda skattekrona till

    Rättelse: I en första version skrev jag att tjejerna skulle råna en bank. Detta var en felhörning av mig; det handlade om en butik. Men oavsett vilket, rörde det sig om stöld. //Carolin