Bertil Torekull: Finns det ett liv efter Kamprad?

Ledare Artikeln publicerades
Bertil Torekull.
Foto: Mark Hanlon
Bertil Torekull.

Så gick tio dagar och för första gången hittar jag inte ett enda ord i tidningen om Ingvar Kamprad.

Förra söndagsmorgonen väcktes jag och fick som den förste utanför sjukrummet på gården Bölsö utanför Älmhult beskedet att min gamle vän dragit sin sista suck. Jag fick också reda på att mitt sista brev i veckan då han ännu hörde men inte orkade prata, hade lästs upp för honom. Det påstods att han vinkat med tårna att han förstått och jag gladdes i sorgen åt denna bild av en kompis som aldrig ville sluta att kommunicera, aldrig.

Dags alltså sätta en personlig och troligen även professionell punkt för en resa i mitt skrivarliv som överträffat det mesta i upplevelser och möten över hela världen, förtroenden som jag ska bära med mig ned i graven och en vänskap som fördjupades av bådas våra långa och händelserika liv. Som i ett soligt youtube-klipp minns jag exakt hur allt begynte – här på Österlen. En timme före avtalad tid svepte han in i mitt hus på Brantevik en augustimorgon 1997 likt en Karlsson i Hemsöborna och bar om inte ett höganäskrus kring halsen så förvisso en hela brännvin i ena handen och en påse frukostfrallor i den andra, det första köpt skattefritt – förstås! - på färjan från Helsingör, det senare inhandlat hos den legendariske specerihandlaren Percy Månsson på sommaraffären Lapphörnan tvärsöver gatan. Jag satt ännu i morgonrocken men han, Kamprad, kunde inte vänta att få börja det där samtalet som sen varade i 20 år…

Om vad har ni då pratat? frågar man och jag svarar Allt. Livet. Kärleken, Miljarderna, Döden. Ångesten. Meningen. Otåligheten. Snålheten. Arvet. Oförbätterligheten. Besvikelserna. Dumheterna. Alla ”fiaskon” som han sa. Däremellan hann vi också med att ro, fiska kräftor, supa, bada bastu, plocka svamp, gå på loppis, laga mat. Men den där augustimorgonen kom vi överens om villkoren för vårt samarbete sen jag lovat skriva Ikeas historia. Det skulle vara min bok, inte hans; inte ett korvöre ville jag ha av hans lilla firma, inte ens för att täcka alla resor över klotet – Kina, USA etc - som under ett år krävdes för att jag med egna ögon skulle kunna skildra det växande imperiet, då bara en fjärdedel av vad det är idag. Han trodde nästan inte sina öron – skulle detta inte kosta Ikea något…. Jag sa att om boken blev bra skulle jag med råge tjäna ihop till utläggen, i annat fall skulle det bli en ekonomisk katastrof för mig…

Upprymd tackade han för denna resonabla uppgörelse med att öppna alla dörrar i sitt företag men framför allt sig själv, inte dölja något för mig (ibland satt det hårt åt) , låta mig se allt och prata med alla jag ville… Vi tog i hand på det hela och kramades sen. När jag senare intervjuade hans högsta direktörer bad de få se mitt avtal med honom för att veta vad de hade rätt att berätta. Men det fanns inget skriftligt mellan Ingvar och mig, bara det där handslaget och en av cheferna suckade förtvivlat: ”Herregud, du vet mer om Ikea än vi…”

Ingvar trivdes på Brantevik och han och hans Margaretha kom och hälsade på. För att inte störa hans berömda image av enkelhet inkvarterade jag miljardären på Håkanssons vandrarhem. Han visade sig kunna bädda själv och bjöd för övrigt alla gäster där på en sup innan de for till min 70-årsfest på Svea. Inte underligt det blev så trevligt.

Så kan en berättelse om Ingvar Kamprad skrivas, tusen andra återstår. Ingen kommer ändå kunna besvara ödesfrågan som nästan 200 tusen anställda ställer och som intresserar bortåt en miljard årsbesökare i de nästan 400 varuhusen jorden runt:

Vilket liv finns det för Ikea efter Kamprad?

Bertil Torekull, 86, publicist, Brantevik. Har skrivit ”Historien om IKEA” utgiven på över tjoget språk, senaste versionen kinesisk, snart en på arabiska.