Carolin Dahlman: Bli inte rasist, snälla du

Ledare Artikeln publicerades

Det är inte konstigt om man blir förbannad på politiker som lägger värdefulla skattemiljarder på migration. Integrationen går dessutom knackigt och kostar massor, så det är lätt att bli irriterad. Men låt inte ilskan över flyktingpolitiken förvandlas till ilska över flyktingarna. Det är ju inte deras fel om systemen brister, eller hur?

Runt 10 000 flyktingbarn som befinner sig i Grekland på sin resa mellan kriget och framtiden har välkomnats till landets skolor i höst. Men de små som började i plugget i byn Profitis i måndags möttes inte bara av nya lärare och skrivböcker på sin första skoldag – utan också av förolämpningar. Ett dussintal föräldrar hade samlats utanför skolan där de viftade med flaggor och skrek ”Våra barn kommer bli våldtagna” (AFP 10/10).

Av vem, undrar man. Av barnen? Tror de på riktigt att 8-åringarna kommer att springa runt och antasta sina klasskompisar?

Vuxna människor borde vara förebilder i stället för att bete sig som en skock hysteriska häxbrännare.

    Flyktingkrisen har skapat irritation och spänningar i hela Europa. Man hör så mycket skit om hur en del män från kulturerna runt islam beter sig. Man läser om afghanska pojkar som tafsar på småtjejer på badhuset, att vissa män misshandlar kvinnor som tar av sig slöjan, att flickor gifts bort med äldre kusiner. Man blir så lätt förbaskad, förbannad, förtvivlad av det hela; ja, det smattrar i varje fall om mina tangenter när jag skriver om hur flickors frihet beskärs.

    Och sen har vi pengarna: skattepengar som flödar in i flyktingboenden och generösa bidragsmodeller samtidigt som fler pensionärer har det tufft. Skolan har ett enormt behov av tolkar, socialtjänsten har svårt att hitta personal och så vidare, och så vidare. Problem, trassel och orosmoln.

    Den enkla lösningen är att ropa ”kör ut dem”. Det enkla är att titta surt på tjejen i burqa eller mannen intill henne. Det enkla är att vifta med flaggor och förolämpa 8-åringar på väg till skolan. Det enkla är att anklaga 7-klövern och pk-media för allt som är jobbigt. Det enkla är att döma alla av ett visst utseende baserat på vad några gör.

    Men hjälper det?

    Det som behövs är lösningar som är värdiga det civiliserade samhälle som vi har byggt upp, och som kombinerar solidaritet med förnuft. Om vi verkligen vill komma förbi gnällstadiet och skapa harmoni och trygghet behövs mer än att peka finger och sura.

    Nu har svenskarna trots allt demokratiskt beslutat att välkomna flera hundra tusen människor och det är dags att fixa hanteringen av det beslutet med skarpa, kreativa förslag. Vad tycker du att vi ska göra?

    Dels behöver politiken underlätta för att folk får jobb och bostäder. Men det duger inte att tippa över ansvaret på myndigheter och politiker, vissla och leva vidare som vanligt. Vi skulle alla behöva hjälpa till nu. Sverige behöver vårt stöd.

    I ett land där få av oss pratar med folk vi möter i hissen behöver vi börja skänka med mer än några kronor i bistånd eller via diverse kändisgalor i TV. Normer och beteenden förändras ju när människor möts och ser hur andra gör, tänker och reagerar i olika situationer. De nyanlända behöver få möta dig och mig, höra hur vi snackar om pojkvänner, karriären, livet – och i den interaktionen öppnas ögon och sinnen hos båda parter. Aha! Eureka! Jaså...

    Kanske leder en sådan vardagsintegration till att en kvinna inser sitt värde. Kanske får en arbetsgivare upp ögonen för en talang. Ja, desserten till en simpel hej-på-dig-middag långt från migrationsverk och kommunala integrationssamordnare kan landa bra i magen på många sätt.

    Bara lagstiftning och tuffa tag räcker inte; de flummigare reformerna i form av samtal blir ofta de mest effektiva i att ändra värderingar och attityder.

    Sverige har ju – hmmmm, harkel – inte alltid varit lattepappornas hemvist; vi har inte alltid befolkats av en massa tuffa tonårstjejer som törs anmäla den som tar dem på brösten under en konsert; det har inte alltid varit självklart för kvinnor att jobba eller få samma lön som män. Steg för steg förändras samhällen, och i den vissheten kan vi alla göra en insats.

    Kan du kanske bjuda en nyanländ som bor på Gamlegården på middag och prata om ditt och datt; lära känna, bygga förtroende och sedan möjligen diskutera allt från jämställdhet till osynliga regler i en svensk tvättstuga? Kan du bli familjehem och ta in en människa i ditt liv? Vad sägs om att hjälpa en ny granne att plugga svenska eller bli fotbollstränare för de unga? Jag erkänner att jag inte anstränger mig nog, men jag lovar att bättra mig om du gör detsamma :)

    För att bara låta fingrarna ilskt trumma på tangenterna gör ingen större skillnad. Man får utlopp för sin vrede och rädsla – men sen då?

    Jag förstår fientlighet mot myndigheternas beslut kring integrationen och migrationen, men absolut inte fientlighet mot enskilda, oskyldiga människor. När vuxna står och skriker åt barn blir jag rasande och rädd. Har det politiska misslyckandet gjort att vi klankar på fel personer? Har det gjort människor till rasister som dömer alla för det några gör? I så fall behöver fler genast ifrågasätta sina inren. Kanske jag. Kanske du.

    Läs gärna också:

    Du är ingen ängel för att du är född i Säffle