Bo Pellnäs: Bara jämmer och elände, eller?

Gästkrönika
Gästkrönikör Bo Pellnäs.
Gästkrönikör Bo Pellnäs.

Häromdagen fick jag ett brev från en för mig okänd äldre herre som var missnöjd med det mesta i Sverige. Bifogat fanns en samling betraktelser över rikets eländiga tillstånd, politikernas allmänna uselhet samt förutsägelser om vår snara undergång som en rättfärdig demokrati.

På många punkter kunde man hålla med honom om de brister han drog fram. Men när man betraktade totaliteten blev det hela till en befängd och förvriden berättelse över vårt land och dess innevånare.

Nu är det inte konstigt att en äldre man i hamnar i ett tillstånd av förtvivlan, när hans ungdoms trygga värld tycks förintas av gatuvåld, larmande skolor där ingen lär sig någonting, en åldringsvård där äldre närmast sägs misshandlas och sjukvården påstås hotas av en verksamhetsinfarkt. Att han själv har det bra på alla sätt och vis ändrar inte alls hans inställning. Tvärtom, han lever ju på en ö som hotas från alla håll och där undergången tycks vara nära. Sannolikt är han en både bildad och beläst man som dagligen läser sin tidning, noga följer både radions och TV:s nyhetsprogram. Och det är förstås där problemet börjar.

Mediernas koncentration ligger med nödvändighet på olyckor, brott och myndigheters tillkortakommanden i olika avseenden. Den totala bild vi får blir då att jämmer och elände råder i vårt samhälle. Att vårdköerna drabbar cancersjuka slås upp stort. Få berättar om hur många fler cancersjuka som nu botas eller får sina liv förlängda med många år. Skolans problem är uppenbara, men kanske det skulle vara möjligt att rapportera om de fantastiska insatser som lärare gör för att ta hand om nyanlända ungdomar, ofta belastade med traumatiska erfarenheter.

Jag är den siste att förminska de problem som förorternas kriminella gäng ställer hela vårt samhälle inför. Men de måste sättas i relation till den ”normala” samhällsbilden. Där är nästan alla människor vänliga, hederliga, arbetande, skattebetalande och de uppfostrar sina barn till bra samhällsmedlemmar. Det vardagligt vanliga i våra liv är att vi bemöts av myndigheter med både oväld och respekt. Det är undantagen som speglas i förtörnade insändare.

Vi lever i ett samhälle där de flesta visar tillit till varandra. Det innebär att vi, om krisen och katastrofen inträffar, efter en inledande förvirring, kommer att visa vår egen och samhällets styrka, när hundratusentals välutbildade och handlingskraftiga människor tar alla de initiativ som stunden kräver.

Brottsligheten i förorterna utgör därför ännu inget hot mot samhället. Men den blir otrevligare ju längre vi väntar med att agera och den lägger fortlöpande grunden till en svensk maffiavärld. Det som nu krävs är att demokratin ges bättre möjligheter att försvara sig. När det sker, kan vi skrida till verket med förströstan och med full insikt om vår inneboende styrka.

Bo Pellnäs