Bo Pellnäs: Dessa förfärliga tider

Gästkrönika ,

Det sägs att Astrid Lindgren och hennes systrar på äldre dar inledde alla samtal med ”Döden, döden, döden”. Så var det ämnet avhandlat, med egna krämpor och alla bekanta som hade gått bort och man kunde övergå till roligare ämnen.

Som krönikör borde man inleda varje krönika med ”Elände, elände, elände” som en ursäkt att stänga fönstret till omvärlden och ägna sig åt allt som ryms i den lilla världen. Eller som den kinesiske poeten en gång skrev: ”Ack om döden kommer oombedd en dag, att jag kunde låsa min dörr och låta hälsa att jag är bortrest.” Men så lätt går det inte. Världens elände bankar varje dag på våra dörrar, och så hårt att vi måste öppna och säga ”här är vi”.

Men, bästa läsare, låt oss repa mod och tillsammans titta närmare på det som skett den närmaste tiden. Som till exempel de tretton miljoner dokument som läckt ut från juristbolaget Appleby. Där finner man att vår egen riskkapitalist Christer Gardell har mer än fyra miljarder på Malta, i gott sällskap med ordföranden i Svenskt Näringsliv, Leif Östling. Upprördheten svallar. Den moraliska indignationens hyckleri är stort i detta land, där så många – direktörer som jobbare – i så många år har betalat svarta löner till hantverkare och städhjälp.

Ett annat elände vi inte kan undvika är förstås den ökande laglösheten i det som kallas ”särskilt utsatta områden.” Antalet sådana områden växer och sägs vara 61 stycken. Utvecklingen har pågått i tjugo år. För mer än tio år sedan skrev jag om det i denna tidning och visste naturligtvis som krönikör vad som borde göras. Våra politiker inser att vårt tålamod håller på ett tryta. De bjuder nu över varandra när det gäller antalet poliser som skall nyanställas.

Men för en betraktare förefaller varken antalet poliser eller de ekonomiska resurserna vara mest avgörande. Vi har en desillusionerad, möjligen sönderorganiserad poliskår, där 40 procent påstås aldrig ta egna initiativ, där 40 procent är lågproduktiva och där alldeles för många unga poliser slutar. Men rikspolischefen Dan Eliasson upprepar till och från sitt mantra ”nu vänder det”. Inget talar för det, men det är förstås mycket lugnande när justitie- och inrikesminister Morgan Johansson uttalar sitt förtroende för denne chef, som basar för en organisation som formligen skriker efter ett tydligare och mer inspirerande ledarskap. Rikspolischefen kan inte ensam lastas för alla problem, som funnits där i långliga tider. Men han bör ändå bytas ut. Här krävs frisk luft och en chef med gedigen polisbakgrund.

Men ha tröst. Nu tänds snart ljusgirlangerna i trädgårdar och på balkonger runt om i Sverige. De har sitt ursprung i den gamla julstjärnan. Den som en gång ledde vägen till det stall där en frälsare hade fötts. Om inte annat ser det varmt och tryggt ut i vintermörkret. Och det kan verkligen behövas.