Bo Pellnäs: Finland och vår säkerhet

Gästkrönika ,

Sveriges förlust av Finland 1809 skapade ett trauma vars efterdyningar ännu påverkar våra länders relationer.

Försök att få tillbaka Finland genom att sätta en fransk marskalk på vår tron misslyckades. Karl Johans goda omdöme förhindrade att vi än en gång kom i krig med Ryssland. 1918 stred många svenskar på den vita sidan i det frihetskrig som blev ett inbördeskrig. Såren från detta blodiga brodermördande är fortfarande bara nödtorftigt läkta. Vad är Sannfinländarnas försök att ta bort svenskutbildningen i den finska skolan, annat än ett nedärvt klasshat från den förlorande röda sidan mot segraren, en i huvudsak svensktalande överklass?

När Sovjetunionen angrep Finland i november 1939 var stödet för Finland starkt hos oss. ”Finlands sak är vår” var en populär appell. Tvekande godtog Per Albin att utrusta en frivilligstyrka om 8 000 man, som sattes in i norra Finland, men aldrig spelade någon större roll innan freden slöts i mars 1940. Under det finska vinterkriget och fortsättningskriget 1941-44 kom drygt 70 000 så kallade krigsbarn att sändas till Sverige, varav 5 000 blev kvar här. Vår försvarsministers mamma var ett sådant barn. Det är uppenbart att Peter Hultqvists finska bakgrund och släktband har betydelse för det säkerhetspolitiska samarbete med Finland som har blivit hans signum.

Vilka är då fördelarna och riskerna med denna samverkan som så uppenbart fördjupas för var dag som går?

Med ett undantag kommer det att dröja många långa år innan vi kan erbjuda Finland något verkligt militärt stöd. Undantaget är vårt flygvapen, som med europeiska mått mätt har en inte försumbar numerär och är i gott skick. Det är ingen slump att det är den luftoperativa samverkansdelen som drivits längst. De omfattande övningarna på Nordkalotten tillsammans med Nato-flygplan indikerar att luftlägesbilden nu är integrerad och att en gemensam stridsledning därför är möjlig. Detta är en tydlig säkerhetspolitisk bindning.

För Finland har Sverige också en annan roll, nämligen som uppmarsch- och baseringsområde för Nato-förband eller rena amerikanska resurser. Våra västkusthamnar och bra förbindelser till Oslo, Trondheim och Narvik är därför strategiskt viktiga kort att ha på hand. Så länge ett amerikanskt engagemang på Nordkalotten och i Östersjön är trovärdigt, så länge är Sverige viktigt för Finland. Vilka är då våra egna vinster med denna knytning till Finland? Vi vågar kanske hoppas att den finska armén orkar ge oss den respit som vår egen anemiska reststyrka aldrig kan åstadkomma. Den tid som krävs, och där var dag är viktig, för att få hjälp utifrån och bevara vår frihet. Dessutom kommer varje konflikt på Nordkalotten eller i Östersjöområdet med de moderna vapnens räckvidder, att obönhörligen drabba båda våra länder. Lycksalighetens neutrala ö är sedan länge försvunnen.

Bo Pellnäs är säkerhetspolitisk kommentator.

Välkommen att kommentera Har du synpunkter på eller reflektioner kring det som sägs i texten? Välkommen att skriva en kommentar via tjänsten Ifrågasätt. Tänk på att hålla dig till ämnet och diskutera i god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Kritisera och bemöt gärna argumenten men tänk på att inte angripa personen bakom åsikten. Kristianstadsbladet och Ifrågasätt förbehåller oss rätten att ta bort kommentarer vi bedömer som olämpliga.