Bo Pellnäs: Fredsskadorna sitter djupt

Gästkrönika Artikeln publicerades
Bo Pellnäs
Bo Pellnäs

Tysklands försvar är undermåligt och i Sverige slits man mellan hopp och förtvivlan när det gäller försvarsbudgeten.

Alla säkerhetspolitiska varningssystem har länge indikerat att Sveriges läge försämras. Den ryska upprustningen tog fart runt 2002 och bedrevs i åratal med nästan tioprocentiga ökningar. Förutom en satsning på kärnvapen och förbättrade missiler har Ryssland haft en möjlighet att utrusta och bemanna stridskrafter som i ett regionalt europeiskt perspektiv blivit en hotfull och dominerande faktor. Detta manifesteras i allt större militära övningar med över 100 000 deltagare, där alla vapengrenar samövas och insatser med kärnvapen spelas upp som övningsmoment. Det är ingen tvekan om att de ryska stridskrafterna nu är bättre tränade än vad som var fallet vid striderna i Georgien 2008. Lika uppenbart är att de ryska insatserna i Syrien rymmer en medveten strävan att utveckla flygvapnets slagkraft.

Det finns för närvarande en ökande sannolikhet att Donald Trump år 2020 blir återvald som USA:s president. Det kommer i så fall att ske efter en hänsynslös valkampanj som underblåser främlingsfientlighet och kritiserar bland annat EU, Förenta Nationerna och internationella avtal. En seger för Trump skulle stärka de isolationistiska krafterna i USA och ytterligare minska Natos trovärdighet. I förlängningen innebär det bekymmer såväl för Ukraina som för de baltiska staterna.

Mot denna bakgrund är det dystert att Tyskland inte förmår att ta hand om sitt undermåliga försvar, trots en ekonomi som är blomstrande med stora handelsöverskott. I det avseendet är Trumps kritik av Tyskland berättigad. Det är också bekymmersamt att Storbritannien lägger så stora summor på atomubåtar och hangarfartyg att armén blir svårt underbemannad och snart inte förmår att verksamt bidra till Europas försvar, till exempel i Skandinavien och i Östersjöområdet.

Därför var det uppmuntrande att den svenska försvarsberedningen i stor majoritet beslöt rekommendera regeringen att öka försvarskostnaderna till 1,6 procent av vår BNP, vari inrymdes en påbörjad återuppbyggnad av det civila försvaret. Det innebär inte att alla brister åtgärdas, långt ifrån. Men det var ändå en viktig signal till omvärlden att våra politiker förstått att ett nedrustat Sverige utgör ett farligt säkerhetspolitiskt vakuum i ett område med ökande spänningar och militära rustningar.

Desto större blir förvåningen och besvikelsen när försvarsminister Hultqvist börjar mumla om finansieringen och vill skjuta på beslutet till hösten. Det är svårt för utomstående att veta vilka som är försvarets dödgrävare inom regeringen eller vilket politiskt spel som eventuellt påbörjats gentemot C och L, med försvaret som insatsbricka. Men det understryker än en gång att vi lever i ett gravt fredsskadat samhälle, när den ene statsministern efter den andre inte förmår att ta ansvar för rikets säkerhet, utan sprattlar med i det kortsiktiga taktiserandets krumbukter.

Välkommen att kommentera Har du synpunkter på eller reflektioner kring det som sägs i texten? Välkommen att skriva en kommentar via tjänsten Ifrågasätt. Tänk på att hålla dig till ämnet och diskutera i god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Kritisera och bemöt gärna argumenten men tänk på att inte angripa personen bakom åsikten. Kristianstadsbladet och Ifrågasätt förbehåller oss rätten att ta bort kommentarer vi bedömer som olämpliga.