Carolin Dahlman: Bo Pellnäs: Hur fylls butikernas hyllor om vi blir avspärrade?
Låt mig börja med en bekännelse. Som ung arméofficer och under lång tid förstod jag inte varför marinen envisades med att ha fartyg på västkusten. Min utbildning var ganska ensidigt arméinriktad. Det var i Östersjön som hotet fanns, punkt och slut.
Det var en förhastad slutsats, men kunde till dels försvaras med att Sverige under åren efter 1945 och fram till nittiotalet hade en omfattande lagring av allehanda förnödenheter, för det fall vi skulle bli avstängda från omvärlden. Allt det som sedan såldes eller gallrades ut. Men då hade redan svensk olje- och livsmedelshandel börjat driva principen om ”delivery on time” och inte en sekund tidigare. Lagerhållning kostar pengar, både för tiden mellan utgift för inköp och inkomst från försäljning, och även för de större lokaler som en ökad lagring kräver. De tusentals långtradare och kylfordon som varje dygn genomkorsar alla delar av Sverige tycks däremot generera en acceptabel kostnad för företagen.
Så här står vi nu med ett antal problem som är sorgligt eftersatta, men som för var dag allt tydligare kräver en lösning. Detta skrivs en februariafton när termometern visar minus 12 grader och raskt sjunker nedåt. Ett längre elavbrott vore nu en katastrof med få möjliga åtgärder att vidta. Vi kunde bokstavligen frysa ihjäl. Men även mitt i sommaren skulle ett längre elavbrott vara förödande. Vattenbristen skulle drabba oss hårt. Men även problem med betalningar i ett elektroniskt kortsamhälle drabbar alla dem som nu saknar kontanter.
En väpnad konflikt mellan Nato och Ryssland kan snabbt leda till att svensk import hamnar i svårigheter. Transporter på Östersjön blir oerhört sårbara. Men även import till hamnar på västkusten kan bli utsatt för ryska attacker. Dels för att man ser oss som stat involverad i Nato, dels för att amerikanska transporter till stöd för operationer i Baltikum och i Östersjön måste kunna baseras på hamnar som Oslo och Göteborg, de enda med tillräcklig kapacitet. De kommer självklart att skyddas av Natos sjöstridskrafter men i ett trångmål är det inte säkert att man även orkar skydda fartyg som för livsmedel till Sverige. Under det andra världskriget lyckades vi förhandla fram en lejdtrafik med både tyskar och allierade. Ryssarna kommer inte att vara så tillmötesgående.
I dagens läge och med stigande visdom vill jag göra avbön från mina förvillelser beträffande behovet av en svensk marin närvaro på västkusten. Vi kan få ett starkt behov av att minröja lederna in till våra hamnar och om möjligt möta och eskortera svenska fartyg på väg hem från Syd- och Nordamerika, Storbritannien och Holland. Vi bör då minnas att lejdtrafiken krävde offer. 15 svenska fartyg minsprängdes och 166 svenska sjömän miste livet i sin nödvändiga kamp för att klara vår försörjning.
Bo Pellnäs är säkerhetspolitisk kommentator.
