Bo Pellnäs: Bo Pellnäs: Löfven vågar inte byta ut Wallström
Därefter avreste alla Sveriges säkerhetspolitiker, intresserade journalister, officerare och tjänstemän vid myndigheter som berörs av säkerhetspolitiska frågor till den årliga konferensen i Sälen, arrangerad av Folk och Försvar. Nato:s generalsekreterare Jens Stoltenberg var inbjuden. Han sa det självklara: Utan medlemskap inga garantier från Nato.
Mycket kan sägas om årets konferens. Den äger rum i en tid då de europeiska problemen avtecknar sig som allt mer hotfulla. Storbritanniens uttåg ur EU skapar stora osäkerheter. Tysklands politiska stabilitet vacklar om man inte kan bilda en ny regering, utan i stället pressar fram ett nyval där de högerradikala krafterna kan bli starkare. Dessutom växer nu sprickan mellan EU:s kärnländer och de nya öststatsmedlemmarna.
När delegaterna steg ur bussarna framför Högfjällshotellet hade de redan kunnat läsa om en mycket omfattande rysk satsning på moderna kärnvapen och ny missilteknik. Inför det påbörjade valåret borde därför regeringen förmått att blåsa en kraftfull signal om beslutsamhet och bred samling för att möta den verklighet som försvarsberedningen tecknat. Nu blev det bara en hjärtskärande dissonans från sydafrikansk plastvuvuzela.
Det var Margot Wallström som stötte i luren. Rakt framför ögonen på sin statsminister sågade hon försvarsberedningens formulering. Med öppet förakt kallade hon beredningen för ”den där gruppen”. Den hade ju ”bara flyttat några ord hit och dit”.
Att anfall mot Sverige inte kunde uteslutas, skulle i stället skrivas med den formulering som i tjugo år skapat möjligheten att rasera det svenska totalförsvaret. Ett anfall skulle alltså beskrivas som ”osannolikt”. Om varje hot är osannolikt, ja då behöver vi förstås inget försvar.
Det är svårt att säga vilket som var värst i den daldans som tråddes i Sälen. Wallströms oerhört högmodiga avfärdande av försvarsberedningen, vars rapport hade förhandlats i månader och presenterats i stor enighet. En arrogans bortom anständighetens gräns, där det vackra folket i Arvsfurstens palats och med plats i säkerhetsrådet förringar våra valda ombud i försvarsberedningen till ”den där gruppen.”
Lika illa var Löfvens piruetter och totala oförmåga att sätta ner foten och göra det som entydigt är hans ansvar. Att samordna utrikes- och försvarspolitiken till en trovärdig enhet. Hans famlande mellan formuleringarna och hans mumlande om att beredningens rapport ”inte var beslutad” klädde av honom totalt.
Han har nu en stor möjlighet att visa handlingskraft inför valet genom att utse en ny utrikesminister. Det kommer han aldrig att våga.
