Bo Pellnäs: Oron ökar i Nordirland

Gästkrönika Artikeln publicerades
Bo Pellnäs
Bo Pellnäs

Den drygt 30-åriga fredsöverenskommelsen om Nordirland har aldrig känts hotad. Förrän nu.

I den första kommuniké, som publicerades 2017 efter det inledande mötet mellan premiärminister Teresa May och EU-kommissionens ordförande Jean Claude Junker om britternas utträde ur EU, kunde man utläsa att tullhanteringen på Nordirland skulle bli en svårlöst fråga. Senare följde uttalanden som sköt frågan på framtiden med fraser som politiker använder när ett problem är olösligt och måste döljas i till intet förpliktigande och fromma förhoppningar. Brexit-politikerna med Boris Johnson i spetsen har hela tiden försökt avföra frågan genom att beteckna den som ”en detalj” eller med påståenden om att den kan lösas med modern teknik. Vad denna skulle bestå av har man aldrig kunnat tala om.

Lika tydligt har EU markerat att Republiken Irlands rättigheter som medlemsland måste försvaras. I denna fråga har inget av de 27 kvarvarande EU-länderna darrat på manschetten.

Nu närmar sig den 31 oktober med språng, det datum då Boris Johnson sagt att Storbritannien lämnar EU även utan ett av båda parter godkänt avtal. Skulle detta ske har han utan tvekan med ett Alexanderhugg löst frågan om tullhanteringen och Republiken Irlands och Nordirlands fortsatta samvaro. Detta kan bli förödande för alla dem som pendlar till sina jobb över den gräns som försvann för tjugo år sedan och som då oundvikligen måste återupprättas. På båda sidor kommer ekonomin i stort att fara illa. Ett än större problem är förstås att de gamla motsättningarna på Nordirland vaknar till liv igen. De har redan visat oroande livstecken med våldsamheter mellan ungdomsgäng ur båda lägren, det katolska och det protestantiska. De senare motsätter sig, nu som alltid, varje försök att skapa en ny och sammanhållen irländsk stat. I det motsatta lägret vaknar förhoppningar om att Brexit skapar en majoritet på Nordirland för en förening med Republiken Irland. Troligen innebär det att de små grupper, som ännu kallar sig ”IRA” kan få viss vind i seglen. Med allt elände detta kommer att föra med sig.

Fredsfördraget på Nordirland tillkom 1998 efter 30 år av stridshandlingar. Det förhandlades fram under stora svårigheter och dess överlevnad har hängt på en skör tråd. De irländska nationalisterna i Sinn Féin har valt att inte besätta sina platser i det brittiska parlamentet. I de oroligheter som nu blossat upp är det ungdomshuliganer som har gett sig ut på gatorna. Men steget är kort till sprängningar och dödsskjutningar. I ett sådant klimat föds och frodas populistiska nationalister. Kanske en ny Ian Paisley, han som år efter år avvisade varje kompromiss som kunde ha öppnat för ett fredligt samstyre mellan protestanter och katoliker. De imperiedrömmande Etonynglingar som regerar Storbritannien axlar nu ett oerhört ansvar för Nordirlands framtid, till synes oberörda inför allt det lidande deras agerande kan framkalla.

Bo Pellnäs

Välkommen att kommentera Har du synpunkter på eller reflektioner kring det som sägs i texten? Välkommen att skriva en kommentar via tjänsten Ifrågasätt. Tänk på att hålla dig till ämnet och diskutera i god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Kritisera och bemöt gärna argumenten men tänk på att inte angripa personen bakom åsikten. Kristianstadsbladet och Ifrågasätt förbehåller oss rätten att ta bort kommentarer vi bedömer som olämpliga.