Bo Pellnäs: På ubåtsjakt i Törefjärden

Ledare

Påståendena om att det aldrig funnits främmande ubåtar i svenska vatten gör mig irriterad. Spåren av dem har jag sett med egna ögon. Följ med på jakt i mörka djup.

Artikeln publicerades 7 november 2014.

Det är i början på juli 1987. Rapporter finns om en främmande ubåt på Törefjärden, strax söder om Kalix. Som chef för Norrbottens regemente har jag fått order att sätta in eleverna vid den kadettskola som fanns i Boden.

Vi upprättar ett antal observationsplatser runt den inre delen av fjärden, beväpnade med skarp ammunition till handeldvapen, kulsprutor och även med pansarspränggranater till granatgevären. Det tar inte många timmar förrän vi är på plats och försöker överleva i molnen av mygg.

Någon driftig individ har sett till att de massavedsbuntar som är lagrade inne i fjärden har bogserats ut till den smalaste passagen och där förankrats på ett sätt som gör att en passage ut inte längre är möjlig, om det nu finns en instängd ubåt innanför spärren.

Det vittnen berättat är till vissa delar trovärdigt, men som varit fallet ända sedan de första rapporterna om ubåtar i början på åttiotalet, så är det tydligt att människors fantasi lätt sätts i rörelse. I halvdunklet över fjärden en sommarnatt i juli är det möjligt att snart sagt se vad som helst.

Jag måste erkänna att jag är skeptisk. Även om det funnits en ubåt så tvivlar jag på att den låtit sig stängas inne. Det första dygnet förflyter också lugnt och utan att något av vikt rapporteras.

ÖB vill inte avdela en ubåtsjaktstyrka till Törefjärden. Försvaret sägs bedriva en ubåtsjaktoperation längs sydkusten och den prioriteras. Det leder till att patetiska åtgärder planläggs vid genomgångarna med Kalix Försvarsområde.

Man skall försöka att från helikopter släppa ner så kallade vägbanksladdningar med fördröjningssprängtändare. Chansen att skada en miniubåt torde vara nästan noll. Den andra natten flyger jag med en helikopter över fjärden. Plötsligt ser vi två strålkastare som tätt tillsammans rör sig under vattenytan på rak kurs och ganska fort. När helikoptern sänker sig ner uppfattar de som finns där under ytan troligen både vår egen strålkastare och motorbullret. De två ljuskällorna delar sig och svänger i en nittiograders sväng åt var sitt håll och släcks. Alltså ett högst rationellt beteende om man blir upptäckt.

Vi lyckades aldrig hitta någon ubåt. Det jag såg var sannolikt en eller två undervattensmopeder som sovjetiska marina specialförband då hade tillgång till.

Mina upplevelser gör förstås att jag har varit irriterad på dem som påstått att det aldrig fanns några främmande ubåtar i svenska vatten.

Nu kommer det att ta många besvärliga och kostsamma år innan vi åter har förmåga att jaga ubåtar. Man får hoppas att Försvarsmakten och medierna nyttjar de erfarenheter vi gjorde på åttiotalet.

Att ansvariga håller tyst till dess man har något att berätta och medierna förmår begränsa utrymmet för konspirationsteorier, den ena mer befängd än den andra.

De som till exempel hävdat att amerikanska ubåtar låg bakom vissa intrång har aldrig förklarat hur man skulle ha vågat navigerat i svensk skärgård med ubåtar som var mellan 130 till 150 meter långa och som hade behövt runt 40 meters djup för att kunna ta sig fram någorlunda säkert.

För övrigt anser jag att Gotland måste försvaras.

Fakta

Bo Pellnäs

är säkerhetspolitisk kommentator.

Visa mer...