Bo Pellnäs: Bo Pellnäs: Väcker England den björn som sover?
Theresa May, den brittiska premiärministern, landade i Bryssel tidigt på morgonen efter en förhandlingsnatt i London med dels det egna partiet, och inte minst med det nordirländska unionistpartiet, vars stöd är avgörande för hennes politiska överlevnad.
När hon och EU-kommissionens ordförande Jean Claude Junker så småningom skiljdes, var det efter en presskonferens där talet om framgångar präglades av ett även för Bryssel stort mått av hyckleri. Det var tydligt att det inte fanns något svar på hur det irländska problemet skulle lösas. Så för stunden blev beslutet att skjuta frågan på framtiden. Många gånger kan ju detta vara ett sätt att hantera komplicerade frågor i ett hopp om att en lösning dyker upp, eftersom båda parter vill nå en uppgörelse. Men det irländska problemet kan inte hanteras på detta sätt, om det nu överhuvudtaget går att hantera.
Att en fred överhuvudtaget kom till stånd i Nordirland för snart tjugo år sedan berodde på många faktorer. Starka insatser av president Clinton, Tony Blair och många andra. Även på att båda befolkningsgrupperna hade fått nog av våldet. Men viktigast var att Storbritannien och Irland båda hade blivit medlemmar i EU. Den fria rörligheten över gränsen, möjligheten att fritt handla och öppna företag på båda sidor skapade ekonomiska krafter som snabbt nådde ut till alla grupper av befolkningen.
Allt det som uppnåtts hotas nu av Brexit-anhängarnas ideologi. Deras starkaste argument var att Brexit skulle hålla utlänningarna utanför Storbritannien. Men den fria rörligheten i Europa kan inte förhandlas bort om man inte samtidigt ställer sig utanför den gemensamma marknaden. Hittills har Torypolitiker varit beredda att ta även detta steg. Med det följer oundvikligen krav på både tullar och gränskontroller till EU. På Irland blir ett alternativ att då återupprätta gränsen mellan Nordirland och Republiken Irland. Svårigheterna, praktiskt och politiskt, att över natt slå sönder tjugo år av samverkan och ekonomisk utveckling förefaller minst sagt formidabla.
Den andra möjligheten är att ge Nordirland en speciell anknytning till EU som medger att fler än 250 förbindelser med Republiken Irland kan hållas öppna, men som då kräver en gränshantering av allt som passerar Irländska Sjön. Det är ett alternativ som de nordirländska unionisterna aldrig kan acceptera.
Så vad de båda förhandlarna i Bryssel hoppas på av framtiden är ovisst. Jean Claude Junker kanske tror att den irländska frågan leder till sådana konvulsioner att engelsmännen till slut accepterar både den gemensamma marknaden och den fria rörligheten. Men då mister ju Brexit nästan hela sitt syfte. Vad May hoppas på är mer osäkert. Hon är nog väl medveten om att våldet i Nordirland bara slumrar. Förhoppningsvis vill hon inte vara den som väcker björnen.
Bo Pellnäs är säkerhetspolitisk kommentator.
