Annons

Brunsmetning går inte hem

SD blev största parti i nordöstra Skåne i EU-valet. De som röstade på partiet övertygades alltså inte av motståndarnas högljudda varningar om högerextremism. De känner sannolikt inte igen sig i överdrifterna. Kanske blir de till och med förolämpade.
Ledare • Publicerad 27 maj 2019
Detta är en ledare i Kristianstadsbladet. Kristianstadsbladets politiska hållning är liberal.
Foto: Janerik Henriksson/TT

Socialdemokraterna ser sig omsprungna av Sverigedemokraterna i flera kommuner häromkring i nordöstra Skåne. Trots S profilering som kämpe mot ”högerextremismen” valde fler väljare alltså att rösta på SD än på dem.

Kanske beror det på att argumentet kändes främmande. 24 procent av Kristianstadsborna är ju inte högerextremister. Inte 36 procent av Bromöllaborna heller. De röstade tidigare på andra partier och föredrar nu ett annat. De är helt vanligt folk; på fötterna har de gympaskor och inte kängor med stålhätta.

Annons

Partier som inför valet svängde sig med ord som högerextrem när de egentligen menade SD skulle vinna på att respektfullt lyssna till väljarna och visa att deras egna lösningar är bättre än SD:s i stället för att bara kasta smutsiga ord på sin motståndare. Risken finns att partiets väljare tycker att det är oförskämt och arrogant mot dem.

I valrörelsens slutskede tog brunsmetandet fart på allvar, och inte bara SD fick det över sig. I sitt tal på första maj antydde Stefan Löfven (S) att KD och M bidrog till att ge högerextremismen mer makt och till och med likna dem. ”Högerextremister behöver mer motståndare, inte kopior”. Och i partiledardebatten i riksdagen 8 maj beskrev han valet som en “folkomröstning om högerextremism” – som om den som inte röstade på S därmed stod på andra sidan.

Löfvens argument i sak var stora men svaga: ”Lösningen på våra samhällsproblem kan aldrig vara att ge makt till de som vill splittra, de som vill så hat mellan oss”.

Men vill SD splittra och så hat? Jag skulle själv aldrig rösta SD; i mina ögon är deras folkhemsnationalism både kvävande och farlig. Ett friare samhälle – där människor både har rörelsefrihet, valfrihet och får behålla större del av sina egna inkomster – är bättre i mina ögon. Jag uppskattar och ser värdet i frihandel och sund, kontrollerad öppenhet.

Jag stödjer inte SD, men har svårt att se på vilket sätt partiet skulle splittra eller hata; det känns överdrivet. Bristen på detaljer, exempel eller konkretion gör Löfvens uttalanden svåra för väljarna att ta till sig.

Samma luddighet kom från Annie Lööf (C) som sa på Twitter att hon ”tar kampen för demokrati, medmänsklighet och öppenhet. Mot högerpopulism”. Och då hon i partiledardebatten i riksdagen buntade ihop ”Orbán, Le Pen, Kaczynski, Åkesson - oavsett namn är budskapen från Europas högerpopulister desamma” förstår man vad hon menar. Eller?

Betyder det att hon menar att SD är emot demokrati, medmänsklighet och öppenhet? Hur då? Det finns verkligen skäl att kritisera Victor Orban eller Marine Le Pen, men när Åkesson slängs in som jämbördig blir det rentav löjligt.

Även efter valet återfanns ordet ”högerextremist” både här och där. På måndagen intervjuades Heléne Fritzon (S) i P1 Morgon och sa att det är viktigt att gröna och liberaler stärkts och kan hålla högerextrema utanför.

Detta trots att det starkare skyddet mot missnöje kan vara S ofta sunda syn på migration (som de har när de inte behöver anpassa sig efter C och MP). Det som lugnar kan faktiskt vara Kristdemokraternas kamp mot överstatlighet och Moderaternas fajt emot gränsöverskridande brottslighet. Jag tror nämligen att väljarna hellre vill ha lösningar på problem än högfärdiga tillrättavisningar.

Men sakpolitiken hamnar i skuggan, och h-ordet lyser i neon.

Annons

Tyvärr har få journalister under valrörelsen ställt följdfrågan ”vad menar du med högerextrem” eller ”högerpopulism”? Kanske törs de inte, kanske är de inte nog pålästa, vad vet jag. Men det är inte bra för Sverige med otydlighet. Och det är uppenbarligen inte bra för S.

Jag tror att S skulle vinna på att dämpa tonen och möta väljarna med hövlighet, för de är ju ofta vänner från förr. 19 procent av SD:s väljare i riksdagsvalet kom från S, och 6 procent av dem som röstade SD i söndags hade lagt sin röst på S i september. 24 procent av LO-medlemmarna valde SD 2018; man kan gissa vad de röstade på tidigare.

Att kalla vanligt folk som tidigare var ens kärntrupper för högerextrema blir dessutom att urholka ordet och kanske missa kampen mot de verkliga rasisterna.

Säpo varnade i mars för att högerextrema är ett växande hot och att vitmakt-organisationer uppmanar till våld via digitala forum. De hatar invandrare och homosexuella och vänder sig emot den etablerade politiken (SvD 14/3).

Dessa människor är högerextrema med mörkbruna åsikter som behöver mothugg. Men de som besökte lilla torg i förra veckan för att ta selfies med Jimmie Åkesson (SD) på snabbvisit marscherade inte svartklädda med sura miner.

Jag skulle tippa på att de möjligen ”hatar” politikerna som har varit generösa med migrationen, men att det hos långt ifrån alla handlar om rasism.

Jag skulle lägga en slant på att de skulle ta S och C mer på allvar om dessa partier slutade skrika.

Carolin DahlmanSkicka e-post
Annons
Annons
Annons
Annons