Bryr sig Lööf om de arbetslösa – eller bara om sig själv?
Få påstår att Arbetsförmedlingen har presterat på topp genom åren. Men det beror sannolikt på att myndigheten har saknat de verktyg som behövs för att få folk i arbete; man har inte fått ställa nog höga krav på de arbetssökande till exempel. Och då är svaret knappast att privatisera mer – särskilt inte i raketfart utan styrning.
Det blir allt tydligare att Centerns största politiska seger i Januariöverenskommelsen – att låta privata aktörer ta över en del av Arbetsförmedlingens uppgifter – har blivit en belastning för kommunerna och ett hinder för att få ut fler på arbetsmarknaden. Arbetsmarknadsåtgärder stoppas plötsligt, förändringar görs utan plan, vem som tar ansvar är oklart.
I veckan ska januaripartierna enligt Annie Lööf (C) börja analysera, förhandla och sätta tidsplan. Man kan inte låta bli att irriterat ropa: ”NU??” Nu?
För kommunerna har rikspolitikernas ogenomtänkta drag redan fått effekt. I Kristianstad har antalet i arbetsmarknadsåtgärder minskat och kostnaderna för försörjningsstöd ökat.
Kommunalrådet Pierre Månsson (L) röt häromveckan: ”Det går inte att under ett år bara kapitulera och avbryta allting.”
Nog behöver myndigheten en översyn, och i teorin är det bra med konkurrens från seriösa privata företag, men det har gått lite för kvickt och till synes utan eftertanke.
Ekots politiska kommentator Tomas Ramberg presenterade en förklaring, att tidsplanen inte är ”satt utifrån att det här var det sakligt och rationellt bästa sättet att genomföra en förändring, utan utifrån Centerns politiska behov av att vara säkra på att Socialdemokraterna hinner genomföra löftet under mandatperioden”.
Prestige alltså? Ideologisk korrekta poänger?
På tisdagen krävde tack och lov Nyamko Sabuni (L) ett möte med S, MP, C och L, då hon menade att nedrustningen går för snabbt. ”Vi är oroliga för att tiden är för kort för att reformen ska garantera att de arbetssökande får den hjälp och det stöd de behöver i en tid när vi är på väg in i en ekonomisk avmattning med högre arbetslöshet”.
Ja, målet för politiker måste ändå vara att de som står långt från arbetsmarknaden snabbt utbildas, lär sig språk och blir självförsörjande så att Sverige kan fortsätta vara rikt. Tyvärr är det tveksamt om målet nås med januaripartiernas alla hit-och-dit-turer i frågan, särskilt inte om det verkar vara viktigare att vara ”liberal” än att vara smart. Även Moderaternas och Kristdemokraternas neddragning av resurser i budgeten hösten 2018 kändes ogenomtänkt.
Som en konsekvens har det inte gått så bra för de företag som är tänkta att ta över. Flera har gått i konkurs, andra blöder, delvis på grund av hastiga nya bud. 2018-2019 gick de stora aktörerna Radix, Miroi och Arbetsfabriken i konkurs och Work for you tvingades ansöka om rekonstruktion.
Ska de nu plötsligt återanställa igen? Risken är att ingen har lust att ge sig in i det ormbo som svensk arbetsmarknadspolitik har blivit efter att ha blivit illa behandlade av spattiga politiker och tjänstemän.
Och om kommuner, i brist på andra alternativ, nu ska med och tävla – vilket regeringen flaggade för i onsdags – hur vet vi att de klarar jobbet bättre?
Det allra bästa är om Arbetsförmedlingen sköts nationellt, så att spelreglerna blir desamma över landet. Dessutom måste det finnas möjlighet att ställa krav på de arbetssökande att utbilda sig eller flytta för att få arbete. Så länge man lever på andra ska man inte få full frihet att göra som man själv vill.
Omgörningen bör sannolikt saktas ner, men kommunerna behöver samtidigt snabbare svar på vad som ska ske. Dagarna går och kronorna rasslar iväg, klirr efter klirr.
Törs C backa innan effekterna av partiets tankar blir för brutala? Eller är Lööf (C) rädd att förlora både ansiktet och sitt eget jobb då?
.
.
Läs gärna också
SVT Opinion: Vi måste ställa högre krav på dem som kommer hit
