Carolin Dahlman: Absurt om de svagaste måste vara starka för att få hjälp

Men tyvärr får den som skriker högst eller är mest brutal och självisk ibland mer än andra. När det gäller välfärden – som ska ges på samma villkor för alla – är det extra sorgligt om de svagastes pip inte hörs, utan överröstas av dem som tränger sig i kön.

Forskarna pratar idag om ”förhandlingsvälfärd”, vilket beskriver den trista verklighet som ibland råder i dagens välfärdsstat, nämligen att det krävs kunskap om hur man får stöd för att få stöd.

Magnus Tideman, professor i handikappvetenskap vid Högskolan i Halmstad, beskrev i P1 Morgon häromdagen att ”Det finns ganska många insatser att få på olika områden, men det kräver en hel del av individen. Det kräver att man vet var man kan vända sig, hur lagstiftningen fungerar, hur man ska argumentera för sina behov, att man kan överklaga när man får ett beslut som går en emot” (27/9).

Den typen av orättvisa är oacceptabel i ett högskatteland som vårt. Staten måste kunna hantera sina kärnuppgifter, som att se till att det finns resurser åt de medborgare som är kroniskt sjuka eller för tillfället har det svårt. Vi ska alla kunna lita på att pengarna inte slarvas iväg på annat eller går till de röststarkaste. Vi ska kunna lita på att handläggarna ser alla, även de tystlåtna.

Tideman fortsatte: ”En del har den kapaciteten eller har anhöriga som har den och de kan nå ganska långt, men har man inte det riskerar man att stå vid sidan om välfärdssystemet, och det gäller i högsta grad personer med kognitiva intellektuella eller psykiska funktionsnedsättningar som inte har ett starkt nätverk runt omkring sig.”

Detta gäller tyvärr inte bara i frågan om vem som ska få LSS eller aktivitetsstöd, utan säkerligen även vem som får hjälp av polisen eller i sjukvården. Och i skolan får barn som inte törs gapa och skrika ”se mig, hör mig, kom hit”, utan blygt väntar på sin tur, inte alltid lärarens uppmärksamhet.

Extremen är när personer hotar personal inom Socialtjänsten eller vården för att få företräde, när de noterar sjuksköterskans namn eller står med bilen utanför en socialsekreterares hus. Den typen av hotfull roffarmentalitet måste motarbetas på alla sätt – för de hederliga hamnar i kläm; kanske blir det mindre kvar till dem.

Det har också blivit mycket svårare för unga med ADHD eller andra funktionsnedsättningar att få ekonomiskt stöd när de utbildar sig eller arbetstränar. I juli fick 60 procent avslag på sin ansökan aktivitetsersättning, men för fyra år sen fick bara 20 procent avslag.

Bidrag ska inte ges för lättvindigt, för politiker ska ha djup respekt för skattebetalarnas pengar. Men vi ska snåla på stöd till friska människor som borde utbilda sig för att bli anställningsbara i stället för att få bistånd – inte på dem som är så sjuka att de inte har något val.