Carolin Dahlman: Carolin Dahlman: Alla mår skit ibland
I veckan skrev psykiatrikern Stefan Krakowski att antalet personer som söker akut hjälp för vardagsproblem har ökat radikalt. ”Det kan handla om dåliga relationer, stressrelaterade besvär i form av sömnstörningar eller besvikelse över att livet helt enkelt inte blivit som man tänkt sig” (Folkbladet 6/6).
Att folk ser sig som sjuka fastän de inte är det är allvarligt, för faktum är ju att ALLA ibland är ängsliga, oroliga och får ångest. Vi blir griniga, ledsna, trötta. INGEN mår ständigt supertoppen. Det är faktiskt helt normalt att må usch och blä eller någon gång ibland ligga i fosterställning i soffan. Kan du säga EN enda person som aldrig bölar?
Att var tionde svensk – en miljon människor – äter antidepressiva läkemedel är faktiskt helgalet. Det tyder på att både vi själva och sjukvården försöker hitta förrädiskt enkla lösningar.
I stället för att knapra piller borde fler av oss ta kommandot över vårt mående. Dels kan man arbeta med kroppen: motionera, äta bra mat och gå och lägga sig i tid. Dels kan man arbeta med hjärnan: lära sig se saker ur ett mer positivt perspektiv, älska sig själv och välja att släppa det man inte kan styra över.
Det kan såklart vara lättare att se sig själv som ett hjälplöst offer för nån vajsing med signalsubstanser i hjärnan och be doktorn om en tablett än att börja jogga och äta mer fullkorn och grönsaker. Men för den som verkligen vill må gött på lång sikt är det smartare att göra det jobbiga. Det samma gäller tankarna; visst är det bekvämt att sitta och gnälla och skylla ens omständigheter på andra, men genom att ge bitterhet och ilska sparken och i stället tänka på allt som faktiskt fungerar i livet blir man lyckligare. Man har ett val. Vi har alla ett val.
Enligt Socialstyrelsen ökar den psykiska ohälsan hos barn och unga. ”Psykisk ohälsa, främst i form av diagnoser som depression och ångestsyndrom, är en av våra stora folksjukdomar och ligger bakom drygt 40 procent av alla sjukskrivningar” (15/5).
Ökningarna har fått många politiker att säga att de nu ska ta krafttag. Det talas om att erbjuda fler barn- och ungdomspsykiatri och så vidare. Lösningarna ska ofta då komma uppifrån, utifrån.
Men jag tror inte att det är nog. BUP kan vara välgörande om de unga lär sig ett förhållningssätt där eget ansvar är i centrum. Om barnen tidigt lär sig vilken enorm makt de själva har över sitt välmående ger man dem en present som räcker livet ut, och inte bara i stunden.
Men att 30 procent av de unga som nydiagnosticerades för depression och ångestsyndrom inom barn- och ungdomspsykiatrin 2008 fortfarande var i behov av psykiatrisk vård tio år senare tyder på att BUP behöver ses över. Jobbar man på rätt sätt?
Man ska inte ignorera problemen med psykisk ohälsa, men inte heller överdriva dem. Enligt WHO var depression bland unga lika vanlig 1990 som 2016 så kanske handlar en del av ökningen om definitioner. En del har alldeles säkert allvarliga psykiska problem och all depression är naturligtvis inte hitte-på, men när Folkhälsomyndigheten studerade ungas mående grundade de sin slutsats att den psykiska ohälsan ökat på att många svarat att de har känt sig irriterade eller på dåligt humör eller känt sig nere.
OBS, detta är inte psykisk ohälsa. Vem känner sig inte på dåligt humör ibland? Irriterad kan man ju bli av att åka med SJ eller rösta på Ring P1, men det betyder inte att man är sjuk.
Krakowski menade att ”många patienter som remitteras till mottagningarna eller söker sig dit skulle få bättre hjälp om de hänvisats till primärvården eller företagshälsovården medan andra överhuvudtaget inte har något behov av insatser från vårdens sida.” Han skrev: ”Det finns en iver i att använda psykiatrisk terminologi och att sätta diagnoser i sammanhang där det är helt omotiverat.”
Det är dags att vända på den här utvecklingen, dags att sluta lägga huvudet på sned och i stället säga åt fler att gå med ryggen rak. Fokusera på styrka i stället för svaghet. Inse att vi kan påverka hur vi mår. Inse att livet ibland är skit. Men att det är en ny dag i morgon.
