Carolin Dahlman: Döm inte folk utifrån deras ”svans”

Ledarkrönika Artikeln publicerades
Hanif Bali
Foto: Magnus Hjalmarson Neideman/SvD/TT
Hanif Bali

Allt oftare hör jag hur människor kritiseras för vilka som kommenterar deras uttalanden och hur. De får alltså inte kritik för vad de själva har skrivit eller sagt – utan för att andra har reagerat. Detta är oerhört farligt för samhällsdebatten.

Erik Helmersson, ledarskribent på Dagens Nyheter, skrev på tisdagen att riksdagsledamoten Hanif Bali (M) och hans partikamrater Jan Ericson och Lars Beckman har en hånfull politisk ton i sociala medier. Men egentligen var det inte politikernas egna ”mobbingtendenser” han vände sig emot – utan deras följares. ”I hans (Balis) spår följer alltid ett uppbåd av ofta anonyma gökar som känner sig legitimerade av honom och som invaderar ens flöde – ibland med klokskap av typen ”nazismen är faktiskt vänster”, ibland med rena hot” (27/2).

Det är absolut inte bra med hot, men varför inte invända mot den som uttalar dem och inte den som skrivit ett tweet som den som hotar svarat på? Varför inte gå i svaromål mot de personer han kallar anonyma gökar i stället för att ge en oskyldig skuld? Och att kalla människor för ”gökar” – är inte det förresten mobbing eller en hånfull ton...? Logiken väcker frågor.

Jag möter det då och då, att läsare på min Facebooksida kritiserar mig för att jag inte har raderat vad någon har skrivit i en kommentar. I stället för att argumentera emot det som skrevs blir jag måltavla. Det är helt obegripligt för mig. Om jag tystar och blockerar människor kommer de ju fortfarande att finnas kvar. Bara för att jag inte ser dem på Facebook existerar de fortfarande fysiskt, i den riktiga världen. De kommer att rösta, sitta på fikaraster på jobbet och uttala sig eller påverka på andra sätt. Är det inte bättre att debattera emot dem med fakta och resonemang än att hitta någon perifer syndabock och sen själv springa och gömma sig? Är det inte fegt att bete sig så?

Dra paralleller med det gamla sättet att driva valkampanj. Inte skulle man beskylla talaren på ett torgmöte för att någon som kommit dit för att lyssna betett sig illa. Eller? Om en person blir så arg över ett polisingripande att hen kastar sten på polisen – är det då polisens fel? Om läsare av lokaltidningen börjar svära åt politiker – är det reporterns fel?

Dessvärre kan den här tendensen få farliga konsekvenser. Om man misstänkliggör enskilda utifrån vad någon annan skriver eller säger kommer ingen till slut att våga säga någonting. Vem vill då sticka ut? Vem törs vara modig? Ska vi följa en slags manual från Dagens Nyheter för hur man får uttrycka sig? Det bekymrar mig när liberaler inte står upp för det individualistiska samhälle där vuxna eget ansvar för sina handlingar.

Vi har yttrandefrihet i Sverige, vilket är fantastiskt. Här får vi tycka nästan vad vi vill, hur tokigt det än kan vara, och alla är fria att säga emot. Men den friheten i fara om man straffas socialt och i spalterna på ett ovärdigt sätt.

Helmersson menade att Ulf Kristersson (M) borde styra upp sina representanter. Men det går inte att rensa bort obehagliga röster genom att använda munkavle och ögonbindel. I en demokrati får vi helt enkelt visa civilkurage och kritisera den som kritiseras bör.

 

Läs gärna också

Sverige behöver fler som Bali och Bard