Carolin Dahlman: Dutt-debatt med inövade one-liners duger inte

Ledare Artikeln publicerades
Foto:Fredrik Sandberg/TT

Söndagens partiledarsammandrabbning i SVT var en av de sämsta debatter jag någonsin sett och lyssnat till. Den kallades ”hetsig” av olika kommentatorer, men det berodde mer på att partiledarna försökte trycka in så många ord och siffror som möjligt på kortast möjliga tid.

Monologerna levererades en efter en med varje partis älsklingsord insprängda. Glesbygd, förstatligande, vinst.

Som tittare blev jag stressad av att följa det höga tempot. Vem kände sig inbjuden till att lyssna; de talade ju inte till oss, inte med ett språk som vi andra använder? Det var inte ens käbbel, utan enbart egocentriskt selfie-babbel från ett gäng som vuxit upp med politik och dess torra retorik.

Partiledarna inledde med korta inlägg som kändes noggrant förberedda och rabblades som en läxa som de lärt sig utantill och som sedan läste upp i punktform utan direkt inlevelse. Bara såsnabbtsommöjligt. Få pauser. Bara såsnabbtsommöjligt. Få känslor. Bara såsnabbtsommöjligt.

Gärna i mun på varandra.

Tyvärr fungerade det inte. Expressens opinionsmätning visade visserligen att Alliansen vunnit och Jonas Sjöstedt (V) och Gustav Fridolin (MP) förlorat. Men faktum är att ingen var vinnare.

I diskussionen om regeringsfrågan blev det så tekniskt och internt att politikerföraktet lär ha spätts på tills det svämmade över. Ettriga, oeniga ledare i alliansen kändes osynkade och det saknades tecken på att man faktiskt gillar varandra och vill styra ihop. Inga nickanden, inga leenden, inga medhåll.

Det följde den linje som partierna fört under skuggbudgettiden där var och en presenterade sin plan och gjorde ytterst lite för att finna beröringspunkter; förutom enigheten kring att undvika underskott har åtminstone jag sett få röster där de peppat varandra.

Ja, det var likadant på den rödgröna sidan i söndagens debatt; tittade de ens på varandra under tv-sändningen, de tre budgetmusketörerna?

Att de fyra borgerliga hade kunnat få mer makt och inflytande att driva sin politik om de lagt fram en gemensam budget togs inte upp. I centrum fanns i stället Jimmie Åkessons Sverigedemokraterna som allt kretsade kring. Det var som att betrakta myror som hysteriskt rusar omkring när man rör med en pinne i deras stack.

Många SD:s väljare lär ha suttit där i tv-soffan och hummat om eliten och pk-folket. Ja, utan kritik i sakfrågor blir de där ”de är rasister”-kommentarerna måhända relevanta men ganska tunna.

Det behövs en annan strategi för den som vill leda landet framåt – och där ingår att samla sig och gå fram ihop. Inte bara vara emot de rödgröna, utan för alternativet. Så olika är de ju ändå inte.

Jan Björklund blev tydligen vinnare med betyget 3,11 i Expressens mätning, men det är ett ”hmm”, inget rungande ”hurra”. Debatten hade ingen stjärna. Björklund brukar i debatter leverera en oneliner och denna gång blev det: ”Innan Stefan Löfven har ordnat de 32 000 traineejobb han lovade i valet hinner en snigel krypa ett varv runt jorden – med en 50 års fikapaus i Ulan Bator”.

Fniss, fniss kring en mikroreform. Det lättar alltid upp. Men sen då? I debatten saknades rejäla förslag som kan göra skillnad för bostadsfrågan, den splittrade arbetsmarknaden och annat som berör oss. Där fanns inga tydliga ledare med karisma och engagemang. Bara en röra av desperata partiledare som ängsligt undrar hur det kommer att se ut efter nästa val och hur man ska lösa utmaningarna när ingen egentligen är beredd att rucka på sina ideologiska positioner. Duttandet fortsätter.

Där i soffan drack jag lugnande te och försökte dämpa blodtrycket. Men det var svårt att somna efteråt. Hjärtat pickar oroat vidare. I takt med tiden.

Se debatten här