Carolin Dahlman: Fortsätt vara en jobbig person och låt dig aldrig, aldrig, aldrig tystas!

Ledare
Foto:

Rädslan för att förlora jobbet eller ställa till besvär har ofta tystat människor, avhållit dem från att reagera mot felaktigheter. Men fler bör bli visselblåsare, modiga rebeller mot tysthetskulturen. Stå på dig – annars gör någon annan det.

Det som förbryllar mest med #metoo är nog att så oerhört få har sagt något tidigare. Det är makalöst hur förövarna har kunnat fortsätta tafsa och kränka så länge utan att få mothugg, att de har kunnat bete sig hur de vill – och att både kvinnor och män har svassat med.

Varför har vi tigit och låtit maktfullkomliga svin ta del av våra kroppar? Inte bara kvinnor har drabbats, utan divor i kulturvärlden har låtit hela filmteam vänta i timmar innan de behagat dyka upp. Vad beror det på att folk har varit sådana fegisar?

”Många är rädda för att säga någonting, eller gå till chefen om det, för man är rädd att stämplas som en jobbig person”, kommenterade operasångerskan Tove Dahlberg häromdagen apropå att 653 sångerskor vittnat om vad de har varit utsatta för (Kulturnytt 13/11).

S-debattören Göran Greider påstod i Nyhetsmorgon i fredags att orsaken är att man i dessa branscher ofta har osäkra anställningar. Men vänsterns slentrianargument håller inte, för även högavlönade chefer tycks ju ha avstått från att agera.

Detta är större; jag tror att det handlar om att vi svenskar generellt är ganska fega och inte vill ställa till besvär, inte förstöra stämningen, inte vara den som fräser när alla andra ler. Vårt temperament är lojt och vänt, och några gestikulerande drama queens vill vi då rakt inte vara. Mitten är mysig, lagom är bäst.

Och därför har man efter man kommit undan med svineri, år efter år.

För egen del möter jag ganska ofta verbala kränkningar på dejtingsajter, där gifta män helt sonika frågar mig om jag vill ha en liten affär med dem, eftersom de lever i ett öppet förhållande eller har tröttnat på sin fru. Andra frågar rakt ut om de får sätta på mig en kväll, eller om jag vill komma till deras hotellrum, eller om vi kan utbyta utmanande bilder innan de ens har sagt ”hej” eller tagit reda på om jag är det minsta intresserad.

När jag reagerar negativt och ber dessa herrar sluta behandla kvinnor på det här sättet får jag inte sällan en förolämpning som svar.

Och när jag publicerade ett exempel på min privata Facebook-sida kommenterade en manlig opinionsbildare i ett mail att jag inte borde göra så, för det kunde skada min karriär. ”Politiska motståndare kommer att utnyttja det. Be careful.”

Struntprat. Den välmenande uppmaningen att hålla tyst för att mitt liv ska bli enklare blir ett exempel på hur vi har format en tysthetskultur som har tillåtit karlar fortsätta stoppa fingrarna i fel underkläder eller skicka oönskade bilder på sina könsorgan.

Om någon politisk motståndare klandrar mig för att hänga ut dem som beter sig illa är det dem det är fel på – inte mig. Jag gör min plikt, min insats för flickor och kvinnor som dagligen drabbas och inte törs tala.

#metoo har gett många mod. Vi tar inte mer nu. Vi ryter. Vi reagerar. Det tycker jag att vi ska göra på alla plan – mot den som bryter mot lagen, går före i kön, behandlar andra illa, säger rasistiska saker, slösar och slarvar med skattepengar och så vidare.

Rörelsen har ju visat att gräsrötter är starkare än några politiker eller jämställdhetsmyndigheter. Om enskilda individer vågar ta sitt ansvar för samhällsutvecklingen kommer fler att göra det samma. Så skälv du som står i vägen och allt för länge kommit undan. Skälv av skräck. Och skärp dig.