Carolin Dahlman: Hur hanterar vi den nya egoismen?

Ledare Artikeln publicerades

Allt fler tycker att de har rätt till bidrag som de egentligen inte har rätt till. Och allra värst ser det ut i gruppen unga, där obekvämt många tycks ha tappat respekten för vem det är som betalar. Risken är att tilliten rasar i takt med nonchalansen, och att det påverkar oss alla på djupet.

Häromdagen skrev Mats Olofsson, aktiv i Liberalerna i Klippan, på Facebook:

”Det som sker på mitt gym är en avspegling av samhället i stort. Gymmet slutade för ett bra tag sedan med försäljning av dryck. Systemet byggde nämligen på ärlighet, dvs. att man betalade för drycken man tog, ett system som givetvis havererade, då det alltid var stor diskrepans mellan uttagna drycker och inkomna pengar.

Det står tydligt anslaget att man inte får förvara några skor på gymmet mellan sina träningstillfällen. Ändå är det ca 30 personer som gör det.

Små handdukar finns för avtorkning av maskiner. En sak är att de ofta lämnas kvar ute i lokalen istället för i avsedd tvättkorg efter användning, men nu har minst 100 handdukar stulits!

Utöver ovanstående har vi de klassiska problemen med att vikter och redskap lämnas kvar på golvet eller sätts tillbaka på fel plats, att man tar med sig skåpnycklar hem, så att skåpen blir obrukbara för andra.

Finns gott om stora och tydliga skyltar som klargör alla regler. Tror dock inte att folk är analfabeter, utan bara helt i avsaknad av skam i kroppen!”

Det är nog en och annan som känner igen sig i den här trista bilden. Det finns oerhört många hänsynsfulla och härliga människor omkring oss alla, men också ett och annat rötägg – och det börjar lukta lite varstans.

När World Value Survey presenterades för perioden 1981-84 höll 79 procent av svenskarna med om påståendet ”att begära sociala förmåner som du inte har rätt till är aldrig rättfärdigat”. Tjugo år senare höll bara 61 procent med om påståendet och 2011 var siffran 55 procent. Det är en besvärande förändring, i alldeles fel riktning. Jag bävar för nästa WVS som ska komma 2019...

Om nästan varannan numera kan tänka sig att utan skäl plocka ut bidrag som betalas av grannar och vänner kan välfärdsmodellen som ger skydd åt de svagaste snabbt att bli något man berättar om i historieböckerna.

Det talas i akademiska termer om att staten inte uppfyller sin del av samhällskontraktet, eller med Leif Östlings ord ”vad fan får man pengarna”? Sjuka undrar varför de inte får tid i vården, pensionärer varför deras ekonomi inte går ihop och föräldrar varför det inte finns vikarier i barnens skola. Vad händer med alla de där kronorna som dras från ens konto?

En förklaring är ju att politiker inte verkar se vikten av att hantera kärnuppgifterna, utan likt kulturminister Alice Bah Kuhnke (MP) säger att ”Sverige är ett av världens rikaste länder så vi bör ha råd” och ger mer och mer till kultur. Men en annan är att fler börjar intressera sig mer för rättigheter än skyldigheter.

Benjamin Dousa uppmärksammade i sin bok ”Snöflingor faller över Husby” (Timbro 2018) att bidragsmoralen är särskilt låg bland unga. I den senaste WVS-undersökningen var det bara 26,7 procent av dem under 29 år som höll med om att det inte är rättfärdigat att begära sociala förmåner du inte har rätt till, vilket kan jämföras med 69,9 procent i gruppen över 50 år. ”Det, om något, är ett tecken på att ett moraliskt förfall också kan gå snabbt”.

Kanske blir ungdomarna mindre själviska med åren, men jag tror snarare att detta är resultatet av en stegvis upptrappad bortskämdhet, och att det därför genast behövs både uppfostran, utbildning i hur samhället fungerar och omfattande kontroller för att vrida graferna i motsatt riktning.

Det vore positivt om insikten om att det nuvarande systemet inte fungerar ledde till en större acceptans för ett samhälle där vi själva tar mer eget ansvar. Det vore sunt om fler började lägga undan pengar för framtida eventuella utgifter. Men erfarenheten visar väl snarare att det finns stor risk att lösningen stavas ”h-ö-j s-k-a-t-t-e-n” och att utgiftssidan fortfarande hanteras som en skör porslinsfigur som man inte får röra.

Det i kombination med ett folk som i allt högre utsträckning gillar att kräva sin rätt mer än att göra sin plikt får nog många att bita på naglarna.

Hela vår demokrati bygger på tillit, att vi som bor tillsammans på en definierad plätt på planeten respekterar de beslut vi fattar tillsammans. Skuggsamhällen, skatteslöseri, skattefusk, bidragsfusk och allmän tölpighet skrapar tyvärr sönder kittet som håller oss samman. Vem ska åka till byggvaruhuset och köpa nytt? Vem ska måla? Vem törs peka på skylten på gymmet och be den som slarvar att sköta sig?