Carolin Dahlman: Carolin Dahlman: Kräv att föräldrar tar ansvar

Nu har en av de unga männen visserligen identifierats som skäligen misstänkt, men han är under 18 år, så vad kommer han att få för straff med tanke på straffrabatter? Vad säger hans föräldrar? Skäms han?

Skam är ett intressant ord. Skäms folk ens längre? Rynkar föräldrar pannan och markerar, så att barnen rodnar? Drar de in veckopengen och förbjuder dataspelande som straff för respektlöst beteende? Pressar vi vuxna varandra – och bryr vi oss själva om någon anmärker? Om inte så måste vi börja nu.

Utan skamkänslor kan vi anställa hur många ordningsvakter och poliser som helst; det hjälper inte. Skammen är det mjuka rättssamhället, som skyddar i en tid när beviskraven är så höga i domstolarna att brottslingar riskerar att komma undan.

Ett vaksamt civilsamhälle är bästa preventionen mot brottslighet och otrygghet.

Vi behöver vårda skammen och bli tuffare mot varandra, exempelvis för att komma åt att skadegörelserna blir värre på kommunens skolor, idrottshallar och fritidsanläggningar.

”I år är det exceptionellt”, sa Henrik Wester på C4 Teknik, och la till: ”Vi vill uppmana föräldrar i Tollarp att prata med sina barn om konsekvenserna och riskerna med de här påhitten” (19/6).

Åh suck, så undfallande svensksnällt. Varför har makthavare så bedrövligt svårt att våga säga ifrån på skarpen? Är det rimligt att kalla det ”påhitt” att klippa sönder staket som gör att barn kan trilla ner i vattnet och drunkna, eller att krossa rutor som gör att små fötter kan behöva trampa runt på glassplitter?

Att lägga en pruttkudde på sin skolkompis stol kan möjligen kallas påhitt, men inte att utsätta folk för livsfara!

Vi måste finna effektiva sätt att tvinga föräldrar att hålla koll på sina barn. Men hur?

Ett exempel från Växjö kan inspirera. När barn missköter sig och skolkar i skolan mister de studiebidraget, och det normala är att familjer som lever på ekonomiskt bistånd ersätts för det med höjt bidrag från kommunen. Det överklagades, men nu Förvaltningsrätten slagit fast att det inte är olagligt.

Detta ekonomiska incitament kan förhoppningsvis pressa mammor och pappor att uppfostra barnen så att det inte behövs dyr klottersanering och väktare.

När kommunalrådet Oliver Rosengren (M) först la fram förslaget kallades det ”horribelt” av Martin Edberg (S), vice ordförande i arbete och välfärdsnämnden. Han menade att det var ”ytterligare en jakt på fattiga”.

Men Rosengren slog bort kritiken med: ”Detta handlar om att upprätta ett starkare föräldraansvar”.

Korrekt. Dessutom mår både ungdomen och samhället bättre i längden av att bråkstaken tvingas sköta sig. ”Att ställa krav är att bry sig”, sa Rosengren.

För att komma åt skadegörelse och att själviska dårar kastar sten på barn måste makthavarna bli tuffare. Att snällt vädja duger inte, och att undvika repressalier av rädsla för att det drabbar fattiga gör bara saker och ting värre. Den som inte klarar skolan riskerar ju faktiskt att fastna i fattigdom.

Våga i stället agera kraftfullt. Dra in bidrag, säg upp hyresavtal, undervisa tydligt i skolan, – visa vem som bestämmer och vad som gäller.

Om brott aldrig begås behövs inte tuffare straff och uniformerade poliser.