Carolin Dahlman: Kristersson gör solokarriär

Det lär bli en enpartiregering som styr Sverige efter valet. Mycket tyder på att det blir Moderaternas partiledare Ulf Kristersson som flyttar in i Rosenbad och ”tar tag i Sverige”, som partiets valslogan lyder.

Ledare • Publicerad 8 augusti 2018

Detta är en ledare i Kristianstadsbladet. Kristianstadsbladets politiska hållning är liberal.

Socialdemokraterna och Miljöpartiet har haft en tuff mandatperiod. Visserligen har de styrt i en global högkonjunktur och därmed lyckats driva en företagsfientlig skattehöjarpolitik utan att köra landet i botten, men flyktingvågen blev en prövning. För MP var den en katastrof, med medlemsflykt och väljarflykt som resultat.

Också Alliansen har haft det slitigt. Fredrik Reinfeldt (M) lämnade efter sig en vilsen skara partier och ett ”öppna era hjärtan”-arv till sina egna. Decemberöverenskommelsen, som kom till efter regeringskrisen 2014 i syfte att minska SD:s inflytande, skadade förtroendet för de tidigare regeringspartierna. De som hade verkar ganska så kraftfulla tillsammans blev plötsligt en skara passiva följare, ovilliga att ta makten.

Annons

Tyvärr fortsatte de år efter år parallellt, inte ihop. I Region Skåne presenterar de fyra en kampanj på torsdagen och har kommit överens om gemensamma överordnade mål. Det är precis så partierna borde ha agerat även nationellt, men nu är det bara dagar till valet, och ingen tycks ha en idé om hur det ska bli sen och varför.

Alla vet att inget parti får egen majoritet och att både Vänstern och Sverigedemokraterna sväller – eftersom de inte haft makt och därmed kan uppfattas lika rena som nyköpta skjortor, utan svettränder och solk. Övriga partier trampar vatten.

Alla vet också att inget block får egen majoritet, vilket ställer till det. S och MP tycks knappt se på varann. Alliansen sitter i varsina partihögkvarter och grunnar. Både L och C har sagt att de inte accepterar att sitta i en regering som kan styra med hjälp av SD:s stöd i riksdagen. SD-blocket kan bara rulla tummarna för ju tystare de är desto bättre verkar det som – och tids nog kan de börja ställa krav.

Ur detta virrvarr pratas det allt oftare om en ren M-regering. Björn Rosengren, tidigare minister för S menade att det blir lättare för M att förhandla direkt med riksdagen inför budgeten i stället för att sitta i en koalitionsregering och förhandla med allianspartierna” (Dagens Industri 3/7).

Opinionsanalytikern Markus Uvell skrev häromveckan: ”Det är i dagsläget svårt att se en situation där Ulf Kristersson inte väljs till statsminister efter valet”, delvis då både Alliansen och SD tydligt deklarerat att de kommer att avsätta Löfven oavsett valresultat (1/8).

Och på onsdagen presenterade M sin valkampanj – med allt ljus på Ulf Kristersson. Affisch efter affisch på en leende, bestämd, beklämd partiledare i svartvitt, med budskap tryckta i blått. Till och med familjen fanns med på bilderna, vilket kändes annorlunda. Inte Elisabeth Svantesson utan frun; vad säger man med det? Jo, att det är Kristersson som ska säljas. Inte partiet eller Alliansen, utan Han.

Det är nog klokt. Förtroendet för Kristersson är högt. I Aftonbladet/Inizios senaste undersökning hade 46 procent stort eller mycket stort förtroende för honom, medan siffrorna för Löfven var nedåtgående och låg på 35 procent (Aftonbladet 1/7). I Demoskops juni-mätning fick Kristersson 36 procent mot Löfvens 33 procent. Han har också större förtroende hos SD-väljarna (Demoskop).

Sverigedemokraternas närvaro har skakat om svensk politik och partierna tycks ha fått whiplash-skador av krocken med den nya verkligheten. Jag önskar personligen att de hade haft mod att formulera sin politik oavsett var SD står, men nu är vi där vi är. Nu blir det som det blir. Ett Sverige för Kristersson att ta tag i.