Carolin Dahlman: Om svensk ekonomi är tiptop – varför går man minus och höjer skatter?

Ledare ,
Foto:

Det är något som inte stämmer med hur regeringen ser på vår gemensamma ekonomi. Vad kommer det sig att man behöver höja skatter och gå med underskott om allt är så bra?

Artikeln publicerades 30 augusti 2016.

Finansminister Magdalena Andersson (S) beskrev vid ett möte på Harpsund i förra veckan svensk ekonomi som väldigt stark. Fler nya jobb, starka offentliga finanser, sänkta kostnader, ökad konsumtion, investeringar och tillväxt, mässade hon leende. Historiska satsningar. Väldigt bra utgångsläge. "Jag ser inga mörka moln", sa Stefan Löfven (S). Smiley!

Men de glättiga rosaskimrande färgerna skär sig mot att regeringens ekonomi samtidigt går med illröda underskott, skatterna har höjts rejält sedan regeringen tillträdde och kommunerna sannolikt kommer att tvingas begära ytterligare tillskott av skattebetalarna. Om det typ regnar manna från himmelen, varför behöver man då dra fram kollekthåven?

Samtidigt som regeringen aviserar satsningar och ler stort i TV får jag brev från en 91-årig prenumerant. I vintras drabbades han av en åkomma i ögonen, ringde vårdcentralen, fick tid och sedan en remiss – men efter ett halvårs väntan har han ännu inte har fått besöka specialist. Ingen läkare är ledig. Läkarna på semester. Tiden har skjutits upp.

Ödmjukt väntar han ännu. Han är 91 år och en person som tackar med utropstecken för att jag orkat läsa hela hans korta brev. Ligger inte sjukvården till last mer än en gång per år, ingen hemtjänst, fixar allt själv, skriver han. ”Tänk om Du en dag skulle få tid att läsa detta brev”

Han viftar inte med plakaten, kräver inte, gapar inte om sina rättigheter. Han bara väntar i det tysta och tänker att han kanske ska få utdelning av sina många år av skatteinbetalningar. Kanske får han det. Kanske går andra, mer högljudda, före i kön.

Risken med att ledande politiker har en alltför rosig syn är att 91-åriga lågmälda män får vänta.

Det finns ju trots allt en annan sida av saken. Regeringen beter sig som en nyförälskad optimistkonsult, men vad händer om den inte är beredd på faror? Vad händer med enskilda 91-åringar om makthavare med ansvar över tryggheten skönmålar och lever i la-la-land?

Moderaternas ekonomisk-politiske talesman Ulf Kristersson kommenterade Anderssons utspel med: ”Det är farligt att vara så nöjd och belåten” Även Konjunkturinstitutets (KI) menade att regeringen presenterar en alltför positiv framtidsbild. SEB:s chefekonom Robert Bergqvist sa: ”Nu målar man upp en situation där arbetslösheten trendmässigt sjunker. Det inbegriper att man måste tro starkt på en väl fungerande integrationspolitik. Där tycker jag att det finns ett stort frågetecken fortfarande om integrationspolitiken kommer att fungera” (Sydsvenskan 24/8). Enligt SCB ses en avmattning, särskilt inom industrin. Den globala handeln visar svagaste tillväxten på sju år, enligt analysföretaget Panjiva (CNN 26/8). Migrationsverkets kostnader skenar.

Det är många budskap som går i olika riktning. ”Sverige är världsmästare i ekonomi” meddelade Erik Pensers bank sin senaste konjunkturprognos. Sverige ligger i topp vad gäller bytesbalansöverskott, statsskuld, sparkvot och arbetsmarknadsläge. Men bankens chefekonom Sven-Arne Svensson menar att riskerna har ökat påtagligt, på grund av stigande bostadspriser, ökade utgifter i offentlig sektor, skattehöjningar som dämpar tillväxten samt inflation (Di 24/8).

Man kan nog sammanfatta med att ingen kan se ekonomin som en slags väderprognos där vi står bredvid och mäter, stillsamt accepterar och drar fram paraply eller solbrillor beroende av prognosen. Ekonomin bestämmer nämligen en regering till stor del över själv –och just därför ska vi rösta fram ministrar med respekt för långsiktiga förutsättningar och marknadsekonomiska samband. Inte sådana som glatt trallar på och söker gillande i stunden. En dag väntar verkligheten. En dag är man 91 år och har problem med synen.

Dela gärna med dig texten till andra :)