Carolin Dahlman: Våga ta makten

Ledare ,
Foto: Jessica Gow/TT

Valsedlarna har räknats, men vem som ska regera är fortfarande osäkert. Svaret borde dock vara enkelt. Självklart borde Ulf Kristersson (M) bli statsminister. Självklart ska Alliansen ta över om de kan.

Moderaternas partiledare har sagt att han vill leda en alliansregering och säga farväl till Stefan Löfvens rödgröna styre även om Alliansen blir mindre än de rödgröna, detta eftersom han menar att ”Alliansen är Sveriges i särklass största gemensamma regeringsalternativ, vi är större än den nuvarande regeringen” (TV4 3/9).

Ja, eftersom Vänsterpartiet inte ingår i regeringen så har han rätt. Nu behöver de fyra som gillar att samarbeta på riktigt visa att de verkligen vill och är beredda att rädda oss – även om det inte blir enkelt och bekvämt. Även om det finns mycket som skaver.

Alliansen ena problem är att inget av de traditionella blocken får majoritet, eftersom Sverigedemokraterna finns som ett tredje block. Deras andra problem är att både Liberalerna och Centern via olika uttalanden har gjort det svårt för Alliansen att ta över regeringsmakten med stöd av Sverigedemokraterna. Det tredje problemet är att Kristersson – även om han kan bilda en regering som räknar med stöd av SD – aldrig kan vara säker på hur partiet beter sig, röstar eller tänker.

Det kommer att bli en knepig mandatperiod och först några väldigt knepiga veckor fram tills budgeten går igenom. Vi kommer sannolikt att se en svekdebatt där en och annan politiker kommer att behöva gå till väljarna och säga att det man sa egentligen inte var det man menade och nu säger man något annat (ja, de kommer att behöva slingra sig).

Både L och C har målat in sig i hörn vad gäller relationen till SD, och detta är det största hindret att komma förbi på vägen mot en stark borgerlig regering. Dock är det inte orivbart, utan det borde finnas utrymme för att tänka om – för att rädda Sverige.

Ingen påstår att det är idealiskt att behöva förlita sig på att Sverigedemokraterna stödjer ens budget – det är ett parti som rymmer många personer med tveksamma värderingar – men så länge alternativet är fortsatt rödgrönt styre är det svårt att se hur liberala och konservativa partier kan ge utrymme åt S, MP och V.

För den som är borgerligt sinnad borde det vara självklart att ta makten över Sverige. Det måste bli slut på skattehöjningar, företagsfientlig politik och slöseri. Det behövs rejäla reformer och handlingskraft, särskilt för att hantera integrationen, lag och ordning och landets ekonomi på lång sikt – när lågkonjunkturen kommer och vi inte har råd med lattjo familjeveckor och kortare arbetsdagar, gratisprojekt och kravlöshet.

Dessutom, vad finns det för alternativ?

Både Jan Björklund och Annie Lööf har sagt sig vilja söka stöd hos S och till och med MP i för att slippa ta stöd av SD. Båda har visserligen sagt nej till att samregera under Löfven som statsminister och de verkar i stället vilja se en storkoalition med Alliansen och S. Björklund sa 2016 att han kunde släppa fram en regering bestående av M och S.

Men den typen av stora mittenregeringar kan bli bra i stunden, men riskerar att på sikt stärka ytterpartierna, för Sveriges del V och SD, kanske nya partier. Det är en farlig, kortsiktig lösning som späder på missnöjet hos väljarna; den är inte bra för landet.

Kristersson har avfärdat spekulationerna om en enpartiregering med sig själv som statsminister. ”Jag har inga sådana planer”, sa han i P1 morgon nyligen (22/8). Men han la till: ”Om vi är i ett  stökigt läge efter valet där ingen är i majoritet, då måste vi förhålla oss till det.” Så visst låter det som en möjlighet, men det är inte bra. Riskerna är många.

Det bästa är om de fyra i Alliansen kan se verkligheten som den ser ut, med sina skavanker och brister, och göra det bästa av saken. SD kommer att försöka få igenom sina idéer, men det är inte med tvång.

Om det skulle innebära för brutala kompromisser får Alliansen tänka om, men just nu är det svårt att se en annan väg. Skumpig och dammig, med svag belysning och utan tjusiga vägkrogar. Men så har väljarna bestämt. Och ledare siktar mot destinationen. Oavsett skavsår.

 

Tilläggskommentar: Med tanke på att S minskar och V ökar blir det ännu viktigare att inte låta de rödrödgröna få fortsätta...

Läs gärna också