Carolin Dahlman: Varför legitimerar Tillväxtverket könssegregation?

Ledarkrönika Artikeln publicerades
Foto: Janerik Henriksson/TT

Myndigheten betalar ut skattepengar till ett kvinnocafé. De menar säkert väl, men på lång sikt förlorar jämställdheten på att svenska staten separerar kvinnor och män.

Jag och en vän besökte Rinkeby och Tensta i Stockholm häromdagen och slogs av att det nästan bara satt män på caféerna. På en av restaurangerna lunchade några kvinnor i ett särskilt ”familjerum”, men i övriga utrymmet fanns bara män. På ett annat café satt också enbart män, liksom på torgets bänkar. De kvinnor vi såg passade barn vid hopptornet eller trängdes i skoaffären.

Musse Yusuf, som brukar fika i Rinkeby berättade för SVT förra året det är gamla traditioner från hemländerna som lever vidare. ”Vi blandar inte kvinnor och män. Kvinnor har sina egna caféer och männen går för sig. Vi håller kvar våra gamla traditioner” (29/3 -17).

På grund av att ”cafémiljöerna är mansdominerade” planerar en grupp kvinnor i Rinkeby att via Yallaprojektet starta ett café riktat till kvinnor. Pengarna för att driva verksamheten har bland annat kommit från Tillväxtverket (SVT 25/2).

Samma situation råder i Vårby, där en kvinna berättade: ”De mötesplatser som finns här i området är väldigt mansdominerade, man ser mest män när man rör sig häromkring”. Lösningen blev även där att starta ett café för kvinnor (SVT 21/3 -17).

Man identifierar alltså problemet – att kvinnor och män behandlas olika – men i stället för att tydligt ifrågasätta det kapitulerar man för faktum, anpassar sig snällt, och könsseparerar ytterligare. Skattepengar från världens mest jämställda land läggs på att legitimera åtskillnad.

Målet är att ge utlandsfödda kvinnor som står långt från arbetsmarknaden jobb och ekonomisk självständighet. Det är fint tänkt, men är det inte helt bakvänt att kvinnor ska behöva jobba i särskilda ”kvinnohus” när man befinner sig i det svenska jämställda samhället?

I stället borde kvinnorna komma ut på en riktig arbetsmarknad, och då Arbetsförmedlingen erbjuder kurser och informerar om vilka yrken som lätt ger jobb borde det inte vara omöjligt. Via Komvux kan man läsa in gymnasiet; det finns massor av möjligheter. Vad gör att dessa kvinnor anses behöva ytterligare bidrag och projekt för att kunna arbeta – eller ens fika utanför hemmet?

Om myndigheterna bara fick ställa högre krav på människor skulle de pressas till att skaffa en utbildning och lära sig språket; integrationen skulle följa. Visst kan kvinnor smygintegreras i myrstegstempo genom att få träffa andra i samma situation på speciella tider och platser, men i så fall måste varje satsning fyllas med samtal om jämställdhet, demokrati, individualism och så vidare. Dessutom bör man folkbilda männen via olika myndighetskontakter. Görs det?

I ett fritt samhälle kan man naturligtvis inte tvinga caféägare att välkomna kvinnor eller att släppa gamla traditioner. Men vi ska väl för sjutton inte bara finna oss i karlarnas ordning och säga ”ja men då så, då sätter vi oss här i ett hörn i stället”? En alltför undfallande strategi signalerar snarare att det är i sin ordning att placera brudarna i familjerum. Ja, svenska staten betalar ju till och med för det!

Ibland måste man välja den krångliga vägen, eftersom den är den enda som leder till långsiktig förändring mot ett Sverige där alla - inte bara vissa – får frihet.

Enligt World Value Survey är vårt land väldigt jämställt; här ses människor som individer. Men lattepappor och tuffa brudar med ”girl power”-t-shirts och rosa mössa finns inte överallt. Bara en halvtimmes tunnelbaneresa från Södermalm ser det väldigt annorlunda ut. Det borde det inte behöva göra.

 

Tack för att du läser, delar och debatterar. Följ samtalet på Facebook; leta efter Carolin Hanna Dahlman. Jag kan inte ha fler vänner, men sidan är öppen för alla.

 

Läs gärna också