Carolin Dahlman: Vill Björklunds väljare ha en vänsterorienterad regering?

Både Annie Lööf (C) och Jan Björklund (L) har dock varit iskalla. Redan i november 2013 avfärdade Björklund en invit från Löfven med ”För FP:s del är det inte aktuellt. Vi går till val på att Alliansregeringen blir återvald. Misslyckas det går vi i opposition (SvD 8/11 -13).

I Liberalernas valmanifest står det i stöddiga versaler att: ”Den rödgröna regeringen måste bytas ut”. Det står inte att den ska byggas ut. Därför vore det mycket märkligt om partiledaren nu fem år senare – när vi dessutom har facit efter ett rödgrönt vänsterorienterat styre och verkligen behöver förändring – skulle hoppa över blockgränsen.

2016 började Björklund visserligen prata om att ett alternativ till Alliansen. Om denna inte blev större än de rödgröna skulle han kunna tänka sig en koalitionsregering med S – men inte ett renodlat samarbete mellan S, C och L (Dagens Nyheter och SvD 6/10 -16).

I maj 2017 upprepade han i Expressen TV att man skulle kunna se ett samarbete över blockgränsen, men ”Då talar jag om allianspartierna och Socialdemokraterna.” När han fick frågan om han kunde tänka sig att sitta i en regering med Löfven som statsminister svarade han att han ju hoppas att det ska vara en borgerlig statsminister i en sån regering, ”men det går ju inte att börja med att ställa den typen av ultimatum”. Dock var han tydlig med att ”det ska vara en regering som baseras på hela underlaget i Alliansen” och ”Det naturliga är ju att om alliansen är större än S så hämtas statsministern i det borgerliga lägret (10/5 -17).

I november 2017 frågade SvD Björklund om han kunde tänka sig att S fick statsministerposten i en koalitionsregering där Alliansen blev mindre än de rödgröna. Svaret blev ”Nej. Jag vill ha en borgerlig statsminister”. Han menade att ett samarbete gällde alla fyra allianspartier. ”Allianspartierna och S står rätt långt ifrån varandra, så man måste vara säker på att man inte måste kompromissa med ytterligare parter. Det räcker inte med något enstaka borgerligt parti” (10/11 -17).

Han berättade att han hade rest runt i landet och förankrat hos gräsrötterna att det kan bli ett läge där Alliansen måste samarbeta över blockgränsen. Men ”Då menar jag inte L och S utan Alliansen och S.”

Tydligt eller otydligt är väl frågan, men nog har L fått väljarna att tro att man håller sig till Alliansen. Det är svårt att läsa citaten annorlunda. De är fulla av hopp, men kanske också falska förhoppningar.

Om det nu ändå blir en fyrpartimitten kommer Jan Björklund att ha mycket att förklara. Genom att bilda Alliansregering med stöd av SD kommer han att anklagas för löftesbrott, men detsamma gäller även om han hoppar över till S och MP.

Hur stora löftesbrott klarar väljarna? Visst tror jag att många kan förlåta att man ibland måste satsa på det näst bästa, men den politiker som hade missat SD:s framgångar och att dessa kunde komma att ställa till besvär måste ha levt i mediaskugga. Att partierna inte har förberett sig för realistiska scenarier är oroväckande.

Vad L än gör nu kommer det att bli konstigt och svårt att försvara, så låt oss hoppas att de väljer Alliansen före en vänsterorienterad regering, för hur ska marknadsliberala partier kunna samarbeta med sådana som lättvindigt höjer skatterna, som vill försvåra för privata alternativ i välfärden, som vägrar ställa krav på dem som försörjs av andra och som slösar bort pengar på olika projekt?

Det är inget lätt läge; det är tvärtom mycket svårt. Men nu står man inför ett vägskäl och vi är många liberaler som hoppas att L väljer den liberala. I en fyrpartimittenregering har MP och S 116 mandat medan C och L bara får 51 tillsammans. Gissa vilken sida som kommer att dominera.