Dagens vårdsystem bäddar för ojämlikhet

En tung koloss som skapar ojämlikhet. Den beskrivningen av Sveriges sjukvårdsapparat ligger nära till hands. Men egentligen borde man tala om 21 parallella kolosser. Det är trots allt dagens decentraliserade organisation, där regionerna (tidigare landstingen) ansvarar för vården, som bäddar för ojämlikheten.

Väntetiderna skiljer sig drastiskt åt mellan regionerna. Vid förstabesök inom specialiserad vård finns ett nationellt mål om vård inom 90 dagar. Medan Stockholm ligger på knappt 90 procents måluppfyllelse parkerar sig Västernorrland på drygt 50 procent (enligt Vantetider.se). Därtill tillämpar regioner olika principer. Ett läkarbesök kan inom primärvården kosta allt från noll till trehundra kronor. På vissa håll utförs icke-medicinska ingrepp subventionerat, på andra håll får man betala faktiska kostnaden. Olikheterna, och de orättvisa effekter som uppstår, är ett reellt problem. I en så grundläggande välfärdsfråga som sjukvården vore staten en bättre huvudman.

Frågan om ett förstatligande borde inte vara politiskt kontroversiell. Vissa politikerposter skulle visserligen försvinna. Vårdpersonal och medborgare skulle för sin del behöva vänja sig vid ett nytt system. Men fördelarna överväger – om vi vill att vård på jämlika villkor ska vara mer än en hurtig talepunkt. Genom en centralisering blir rollfördelningen tydligare. I dag kan rikspolitiker och regionråd tacksamt nog skylla på varandra när brister uppmärksammas.

Debatten om huvudmannaskapet verkar glädjande nog röra på sig. Under valrörelsen i fjol profilerade sig Kristdemokraterna i frågan. Häromveckan meddelade Moderaterna att man vill utreda ett förstatligande (DN 22/9). Sedan tidigare är även Sverigedemokraterna öppna för att göra vården statlig. Inom kort kan en stor del av riksdagen alltså stå bakom denna viktiga reform.

Var Socialdemokraterna med tiden landar kommer att vara avgörande för utvecklingen. På onsdagen meddelades att socialminister Lena Hallengren (S) ska titta på “samspelet” mellan stat och region. En vag idé om större statlig kontroll nämns. Ministern stänger dock dörren för förstatligande, med hänvisning till regionerna. “De vill nog sätta sin prägel” (Expressen 9/10).

Logiken haltar. I samma intervju talar Hallengren engagerat och ingående om hur hur vårdtillgängligheten skiljer sig markant åt över landet. Om ojämlika villkor uppstår för att styrningen brister, på vilket sätt skulle en halvmesyr vara lösningen?

Även S borde erkänna grundproblemet – snarare än dess symptom.