De flesta av oss knegar utan stipendium

Vänstern har skämt bort kultureliten så att konstnärer nu anser sig för fina för att ta ett vanligt jobb.

Ledare • Publicerad 6 november 2019 • Uppdaterad 7 november 2019

Detta är en ledare i Kristianstadsbladet. Kristianstadsbladets politiska hållning är liberal.

Folkmusikern Sara Parkman berättade i Göteborgs-Posten att hon är orolig över att vi ska få en högerregering i nästa val. ”Då lär jag inte få ett jävla stipendium, då får jag knega som speleman på företagsgig” (4/11).

Hon föredrog att få ägna sig åt sin musik på skattebetalarnas bekostnad. ”Nu behöver man inte tänka kommersiellt, vid ett eventuellt regeringsskifte kan det vara tack och hej” .

Annons

Ja, vad ska man säga… För min del kan hon säga tack och hej, för vi andra har alldeles för länge sagt varsågod till ännu en otacksam konstnär.

Hennes förakt för alla de människor som knegar på ”företagsgig” var tydlig, och fler blev nog än sugna på en högerregering efter hennes plumpa uttalande. Många av oss som betalar hennes stipendium arbetar faktiskt redan på ett företag, kanske i media, industrin, handeln eller hemtjänsten.

Ska vi verkligen behöva höra att en folkmusiker ska slippa göra detsamma och i stället leva på den skatt vi betalar in av vår lön? Det klingar falskt; det ylar i öronen.

Vi lever i en tid när det dras ner i barnomsorgen, sjukvården och andra kärnuppgifter. Det sparas i det stora och det lilla; i Östra Göinge blir det bara fem julgranar i år i stället för 14, då kommunen har annat som behöver resurser. Alla måste spara, alla gnetar och håller igen.

Men kulturpersonligheter får tydligen en chock över att behöva hitta försörjning som andra människor.

Parkman är säkert en skicklig musiker, men ska hennes behov gå före de gamlas? Varför ska hennes fria skapande finansieras när barn med psykisk ohälsa inte får hjälp?

Hon beskrev i artikeln sin ångest över att släppa en skiva och då blir ”en vara som jag ska sälja, köp den här”.

Välkommen till verkligheten, säger jag bara. Varor på arbetsmarknaden blir vi allihop efter våra utbildningar och företagsbildningar. Så ser livet ut, och det borde Parkman vid 30 års ålder ha förstått. Men tyvärr verkar hon totalt ha curlats och klemats bort av våra generösa politiker från vänster.

Tack och hej.

Annons