Carolin Dahlman: Det är bra att ställa krav på den som får försörjningsstöd

”Det är moderat människosyn i ett nötskal; nån ska betala de här stora skattesänkningar som Moderaterna vill genomföra, och det blev de mest fattiga och utsatta igen. Vilken slump”, menade Anders Lindberg, politisk redaktör för Aftonbladet, när vi i Godmorgon, Världens panel diskuterade Moderaternas förslag om att arbetsföra som får försörjningsstöd ska avkrävas motprestation på heltid (13/5).

Men alla som får hjälpen är faktiskt inte utsatta. Även om det absolut finns personer som inte har något annat val, som har hamnat mellan andra bidragssystem eller befinner sig tillfälligt i en ofrånkomlig kris, så finns i gruppen som får försörjningsstöd även många som helt enkelt är arbetslösa. Ungefär hälften får stöd på grund av arbetslöshet och en stor del är 18-29 år, enligt Socialstyrelsen.

Det betyder att de är arbetsföra och borde studera eller till exempel göra praktik i stället för att få försörjning från andra skattebetalare för att göra ingenting. Om fullt arbetsdugliga ungdomar får bidrag blir det tyvärr mindre till dem som verkligen är utsatta. Är det socialdemokratisk människosyn – att dela ut andras pengar hur som helst tills andras pengar tar slut och sen fixa det med ytterligare en skattehöjning...?

För ett par år sen bestämde regeringen att den som får stöd ska vara tillgänglig för arbetsmarknaden, och det var ju en positiv skärpning, men hur tolkas huruvida en person aktivt söker jobb? Det borde inte räcka med att ha skrivit in sig på Arbetsförmedlingen. Det kan man inte kalla krav; det är hån både mot dem som betalar och mot dem som verkligen skulle behöva hjälp men som inte får för att resurserna har gått till annat.

Ekonomiskt bistånd försörjer en liten del (1,6 procent) av befolkningen, men som symbol blir den intressant. I Malmö får var tionde medborgare det som tidigare kallades socialbidrag.

Risken med en så hög siffra är att det till slut blir normaliserat att få försörjningsstöd. Skamfaktorn som annars har legat i att tvingas gå till socialen försvinner. Jag minns skammen i att min mamma behövde gå dit när jag var barn; jag minns hur vi satt där på kontoret och stirrade ner i golvet. Men om ens kompisar och typ alla i trapphuset får stöd minskar det sociala trycket. Det är verkligen inte bra.

Det är bra att ett samhälle finns för de sjuka eller svaga; det är fint att vi tar hand om varandra. Men om man får stålars genom att fylla i en blankett är det dels oförskämt mot dem som tvingas betala, och dels blir det mindre över till dem som verkligen behöver hjälpen.

Självklart ska alla göra sitt bästa. Inte bara för att det är schyst mot andra skattebetalare, utan för att man mår bättre inuti av att anstränga sig och använda sig av sina talanger och förmågor. Jag är övertygad om att vi människor blir lyckligare av att utmana oss själva. Vi växer av att ta den där kursen fast den verkar svår eller söka det där jobbet fast det verkar ouppnåeligt. Få har kommit dit vi är utan press. Och väldigt många är glada över att vi inte stod still eller rullades fram i livet som vore vi hjälplösa bebisar.