Det är inte era pengar

Ledare ,
Foto:

Det är en förrädisk populism att dela ut bidrag och ge löften. För det är sällan egna pengar som de generösa hanterar – utan våra.

Lärare, handläggare, barnmorskor, domare, byråkrater, fritidspolitiker och ministrar. De jobbar alla för oss skattebetalare och ska utföra sitt arbete med respekt. De ska inte rebelliskt driva en egen linje eller lattja med våra kronor som om de var oändliga. Eller deras egna.

Ändå hör vi hur myndigheter och politiker i Angered har lagt ner över en miljon kronor på ett kamelcenter. Vi hör hur Kristianstads kommun utreder badhusfrågan i åratal till höga kostnader, och att Moderaterna nu vill att man ska utreda ytterligare. Vi hör hur Statens Fastighetsverks chef åkt på lyxresor.

Det handlar om slöseri med våra resurser, på gränsen till stöld i sin oaktsamhet. Exemplen tyckt oändliga; dessa uppräknade stora och små är bara några i högen.

Det är också problematiskt när anställda av det offentliga agerar som aktivister. En professor på Linköpings universitet berättade i Studio Ett att ”politikerna bör satsa generellt på skolor, sjukhus, bostadsbyggande och språkutbildning för den här stora grupp av invandrare som har kommit nu. Man måste satsa betydligt mycket mer. Dessutom har ju vi råd att satsa. Sveriges ekonomi går strålande” (8/2).

Men den bedömningen och prioriteringen ska inte forskare som jobbar för ett svenskt universitet göra; den görs av folkvalda som kompromissar på väljarnas mandat.

En lärare sa i ett annat radioinslag, som handlade om de ensamkommande som riskerar att tvingas lämna landet, att hon försöker ge eleverna hopp om att de kanske ska få stanna. Det är verkligen inte svårt att förstå ungdomarnas ångest och oro. Men ska en enskild lärare verkligen signalera att hon inte finner sig i Migrationsverkets beslut? Bättre vore att förbereda eleverna för att eventuellt behöva flytta. Det är hederligare att ta itu med det oerhört svåra än att sända dubbla signaler.

Att vara tjänsteman kan vara hämmande om man brinner för en fråga. Men vi medborgare måste kunna lita på att handläggaren på Länsstyrelsen inte utnyttjar sin position för att agera i sin roll som aktiv i Naturskyddsföreningen. Vi måste veta att den som fattar beslut om uppehållstillstånd varken ser sig som aktör för Miljöpartiet eller Moderaterna. Vi måste kunna känna tillit till att enskilda poliser inte agerar med rasistiska glasögon. Vi måste vara bombsäkra på att det inte delas ut skattepengar till de projekt som stämmer bäst med tjänstemannens egna preferenser. Byråkratin måste kort sagt vara ren från individernas egna drömmar och känslor.

Om man vill agera politiskt finns det flera partier att välja emellan och i en demokrati är det så vi bär oss åt. Vi har åsiktsfrihet, yttrandefrihet och möjlighet att sprida våra tankar och kritisera andras. Sen möts vi i val och kommer överens. Det betyder att de flesta av oss tvingas kompromissa, vilket är sjukt jobbigt så klart. Vem vill böja sig? Ingen. Vem slipper? Ingen.

Nej, man kanske inte vill sitta vid förhandlingsbord med Vänsterpartiet eller Sverigedemokraterna. Men då väljarna har format riksdagen kan man själv inte diktatoriskt ta över. Att vrångt ställa sig i ett hörn och tjura över att inte få precis som man vill driver landet till antingen stiltje eller kaos.

Nej, man kanske inte vill ha gränskontroller, utan hellre välkomna alla med en kram. Vi är många som får ont i hjärtat av krigets offer och deras desperata jakt på skydd. Men med ett mottagningssystem som havererat vad gäller integration och där varje individ som korsar gränsen leder till kostnader kommer det att finnas... gränser.

Offentliga budgetar är inga lattjolajbanlådor för enskilda att leka med; de finns inte för politiker och tjänstemän att briljera med. Kära anställda: Det är inte era pengar.

Dela gärna texten i sociala medier! Tack :)