Carolin Dahlman: Dissa inte ”sju-klövern”

I olika kommentarsfält är åsikter som ”skicka hem dem, spärra in dem, utvisa alla” och så vidare populära, men demokrati är ett långsamt hantverk och rättsprocesser måste få ta tid. Om alla människors rättigheter ska respekteras och allas röster. Det kan gå trögt.

Visst kan man ibland drivas till vansinne över besked om ännu en utredning som ska gå igenom utskott och ett dussin sammanträdesrum. Man vill skrika KAN NI INTE BARA BESTÄMMA ER NU PÅ EN GÅNG DIREKT IDAG NU. Men grejen är att Sverige inte är en diktatur och då kan inte DU få som DU vill.

Med detta sagt har det gått onödigt långsamt att till exempel integrera de nyanlända. Tempot borde ha varit högre, tonen tuffare. Men de sju har vaknat – både regeringen och oppositionen vill ha tuffare rättssystem och stramare migrationspolitik. De har dessutom en genomtänkt politik på andra områden, som skolan, vården, försvaret och internationella relationer.

Vet väljarna var SD står där? Vet de ens själva? Bryr sig Sverigedemokraterna exempelvis om hur höga skatterna är? Tyvärr är migrationsfrågan så mycket i centrum att klassiska höger-vänster-frågor tycks betraktas som betydliga småsaker. Det är de inte.

”Vi sitter inte i knät på varken den ena eller andra”, sa Jimmie Åkesson i P1:s partiledarutfrågning i veckan. Han var inte negativ till att släppa fram Löfven eftersom ”vem som är statsminister i Sverige är ju egentligen inte den stora frågan utan vilken politik bedriver en regering” (16/8).

Men om SD kompromissar med MP, S och V blir det ett annat slutresultat än om de kompromissar med Alliansen, så risken är då att många väljare blir rejält besvikna. Invandringen kanske minskar, men skatterna höjs. Det kanske blir färre migranter, men fler skattesänkningar. Och en tisdag 2019 är det för sent att tänka ”oj då”.

Dessutom undrar jag om SD-väljarna verkligen vill släppa fram rasister?

Alla som säger att de ska rösta på Sverigedemokraterna är sannerligen inte rasister. Men just därför borde de väl vara måna om att inte släppa fram dem som är det. Gång på gång framkommer ju att ledande politiker har åsikter som är rent av avskyvärda.

Partiets toppnamn i Växjö länkade nyligen i sociala medier till en låt med refrängen ”Svenskar är vita och landet är vårt” som har hyllats av svenska nazister. Visst kan man av misstag råkar publicera en länk till olämplig musik, men när Aftonbladet frågade henne om svenskhet fick de till svar: ”Man ska vara född svensk och ha svenska föräldrar” (19/8).

Lennart Strand (SD), som kandiderar till kommunfullmäktige i Älmhult, menade i en intervju i Smålandsposten nyligen att ”araber är araber” och ”det är ett folk vi ska se upp med för de kan bli farligare än vi tror” för ”de har en konstig människosyn” – vilket förresten även gällde syrier och egyptier.

Joakim Larsson, ordförande för SD Uppland sedan 90-talet, skrev nyligen ett tweet där han citerade en person som uttryckte en vilja att ”ha ett etniskt homogent Sverige i den mån det går”. 1996 antog SD förresten ett partiprogram där det stod att ”etniska främlingar som invandrat till vårt land efter 1970” ska kastas ut.

I en paneldebatt häromdagen förnekade Kurt Olsson (SD), som sitter i fullmäktige i Valdemarsvik, Syrienkriget; de har krigat ”lite grann mot varandra”. ”Det finns ju inga flyktingar. Det är jag övertygad om. Det är ekonomiska migranter som kommer hit för att få bidrag” (SVT 23/8).

Dessa rasister och tokstollarna lämnar, utreds och deras distrikt tar avstånd... men sen kommer det en till och en till och en till.

Det brukar som försvar hävdas att SD är nybildat, att medierna granskar dem hårdare eller att de är mobbade, men nu har SD suttit i riksdagen i åtta år och faktiskt varit aktiva i svensk politik i tre decennier. Hur länge kan man skylla på att man är ett politiskt spädbarn?

Den av SD kallade ”sju-klövern” hade (och har) svårt att hantera Sverigedemokraternas frammarsch. För att ”stänga dörren till främlingsfientliga krafter”, som Fredrik Reinfeldt uttryckte det, slöt Alliansen en överenskommelse med Miljöpartiet som gav rättigheter till icke-medborgare som andra skattskrivna snällt skulle betala för. Moderaterna var uppenbarligen så rädda efter Kalla Faktas valstugereportage 2002 – när man dök i opinionen – att man tappade sin respekt för skattebetalarna för att distansera sig från SD.

”Vi som tror på att människor ska kunna röra sig över gränser och söka sig ett bättre liv någon annanstans har gjort den här överenskommelsen”, sa Reinfeldt. Tanken var ju god, men om detta bättre liv ska betalas av andra var det svårt för många att se hur det rimmade med klassiskt borgerlig politik.

Jag tror dessvärre att ”sju-klövern”s tidigare agerande har spätt på ilskan hos många, men jag hoppas intensivt att de arga förstår vilken slags personer, idéer och parti man med sin röst ger plats och makt. En missnöjesröst kan leda till missnöje – om man säger så.

Den som gräver en grop åt andra faller ofta själv däri.