Dyrt kulturtrams motverkar inte segregation

Ledare ,
Foto: Peter Åklundh

Värdefulla miljoner läggs på märkliga kulturprojekt i syfte att stärka utsatta områden. Politiker borde satsa pengarna där de behövs i stället för att slösa bort dem på lampa och marmorlinje. Och nej, det är inte populistiskt konsthat att tycka så...

I juli 2016 arrangerades tysta promenader i utanförskapsområdet Gamlegården där en performanceartist från Paris ledde runt blundande människor. Turen avslutades med att deltagarna liggande på en madrass utsattes för olika sinnesberöringar: ett finger mot vristen, ett tyg mot nacken, prasslande ljud. Det kallas enligt artisten för ”en ordlös berättelse”.

När vår reporter gjorde vandringen var hon dock den enda deltagaren, och om fler var med vid andra tillfällen är oklart för någon utvärdering finns inte enligt Statens kulturråd som finansierade (med våra pengar). Inte heller redovisades priset i någon av de medier som intresserat berättade att Kristianstadsborna nu skulle ”känna sig involverade i det offentliga konstrummet” och ”uppleva områden på ett nytt sätt”.

För att hitta en siffra på hur många kronor skattebetalarna bidrog med fick jag vända mig till kulturrådet s ekonomiavdelning, som meddelade att kostnaden för promenaderna landade på 593 368,14 kronor. Över en halv miljon alltså.

Projektet var en del av "Konst Händer", i sin tur en del av regeringens satsning ”Äga rum” som delade ut 126 miljoner över tre år.

”En förutsättning för delaktighet och egenmakt är möjligheten till inflytande”, motiverade dåvarande kulturminister Alice Bah Kuhnke (MP) satsningen, som förutom promenaden även har utmynnat i två andra projekt i kommunen.

Det ena, som kallas ”Förhandlingen”, bestod av en lampa utanför Rosenbad som tändes och släcktes via en knapp i Gamlegården. Lampan kunde ”ses som en metafor för upplysning, men den vänder på perspektivet. Här är det inte människor i Gamlegården utan regeringen i Stockholm som har att lära.” berättade konstnären.

Så regeringen delade således ut medel till ett konstprojekt i Skåne som skulle lära den att_________? Vad då? Skulle en ilsken glödlampa plötsligt få fart på en sömnig regering med ett spretigt regeringsunderlag? Man höjer förundrat på ögonbrynen. Va?

Samma konstnärer som tog fram lampknappen har även skapat marmorlinjen, en 500 meter lång och 10 cm bred nedgrävd linje av algerisk marmor som förbinder Näsby med Gamlegården. När den förhandlade lampan kostade blott 30 000 blir detta verk dyrare (även om jag ännu inte lyckats få en siffra från Statens Kulturråd...). Förvaltningschefen på C4 teknik tror att den beräknade kostnaden landade på uppåt 700 000 kronor fördelat mellan statens konstråd och regionmuseet, kommunen och ABK. Kommunen investerade 150 000 kronor i form av markberedning, pengarna togs från fondmedel ”öronmärkta för konst”.

”En linje som påminner oss om den balansgång det kan vara att ta sig mellan olika platser i livet, men också en linje som pekar mot nya möjligheter”, menade konstnärerna. ABK:s månadsblad beskrev det stolt som ”Ett närmast världsunikt konstverk”, då den unika marmorn även finns vid Lincoln Memorial i Washington.

Om dessa tre verk minskar segregation eller får invånarna i Gamlegården att känna egenmakt kan man fundera länge över utan att finna svar. Om de arbetslösa ser nya möjligheter genom att titta på en halv kilometer marmor är också det tufft att verifiera.

Klart är att det inte hjälper de kommuner som brottas med minus i budgeten. ”Det är ett tomtebloss”, sa kommunalrådet Pierre Månsson (L). ”Vi behöver pengar – men får en lampa”.

Jag tror personligen att det vore bättre om folk fick utbildning, jobb och pressades till att lära sig språket. Men vad vet lilla jag om konst?

Vi som kritiserar hur offentliga pengar används för kultur blir inte sällan anklagade för att vara ”bruna” eller ”hata konst”, vilket naturligtvis är ovärdiga, ogrundade påhopp. Att värna om skattebetalarnas pengar är inte att tysta konstnärer eller ogilla tavlor. Politik handlar om prioriteringar och om att respektera varje krona som medborgarna skickat in.

Men konstskribenten Anders Rydell skrev upprört på Svenska Dagbladets kultursida på onsdagen om hur politiken oftare ingriper mot den konstnärliga friheten ”lättvindigt och fullständigt ogenererat” (12/9).

Han menade att politiska krafter är redo att utnyttja folkligt förakt mot samtidskonst. Det var ”ren populistisk anda”, menade han.

Men vänta lite… Politiska krafter i en demokrati är ju folkvalda, eller hur? Och om de ”utnyttjar” folkligt ogillande följer de ju medborgarnas vilja, vilket borde vara okontroversiellt i en demokrati? Är inte populism egentligen att göra det folk tycker om? Eller har jag missat något?

Ska konstnärer som en slags fisförnäma diktatorer sätta sig över den obildade populasen som tydligen inte har nån god smak? Ska de ha rätt att ta deras inkomst och lägga på menskonst, marmor och lampknappar?

Rydell tyckte att det skulle finnas ”armlängds avstånd mellan politiken och kulturen”, men vilket annat politikområde kan lattja omkring som det vill för skattebetalarnas pengar utan insyn eller styrning? De kronor som dras från våra konton i skatt bör faktiskt användas förnuftigt och behov måste vägas mot varandra.

Självklart har vi rätt att ifrågasätta den som menar att vi ska fördela pengar från BUP, skolan och försvaret för att lägga på unik algerisk marmor. Självklart ska vi larma och slöseriet.

Kanske med en lampa riktad mot Rosenbad???!!! Asså wow, det kommer att göra susen!

 

Den förhandlande lampan:

Läs gärna också dessa ledare

Välkommen att kommentera Har du synpunkter på eller reflektioner kring det som sägs i texten? Välkommen att skriva en kommentar via tjänsten Ifrågasätt. Tänk på att hålla dig till ämnet och diskutera i god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Kritisera och bemöt gärna argumenten men tänk på att inte angripa personen bakom åsikten. Kristianstadsbladet och Ifrågasätt förbehåller oss rätten att ta bort kommentarer vi bedömer som olämpliga.