En baby-boom kan inte jämföras med flyktingvåg
Flera socialdemokrater vill sätta ett tak för invandringen och begränsa asylrätten. Partiets ledning vill inte ha tillbaka den generösa flyktingpolitiken och på många håll förs det fram krav på stramare linje.
Jimmy Jansson (S), kommunalråd i Eskilstuna, vill till exempel sätta ett tak med hänsyn till hur länge utrikesfödda är arbetslösa och hur mycket som betalas ut i bidrag.
”Hur ser det ut med trångboddheten, hur lång tid tar det att komma in i det svenska samhället och hur ser det ut med kommunernas resurser? Och allt det här ska vara grunder för hur stort vårt mottagande ska vara”, sa han till SVT (15/9).
Det verkar ju vara en rimlig tanke för den som hanterar andras pengar.
Riksdagsledamoten Elin Lundgren (S) var däremot inte alls oroad över sådant som kostnader eller tillgång till bostäder och jobb. ”Man tror att det finns plats för ett visst antal människor, så är det ju inte. Det är ju aldrig någon som bävar för att vi har en baby-boom i det här landet”.
Hick. Suck. Gulp. Suck. Stön.
Det är ju ändå viss skillnad mellan att det föds många barn och att ett land tar emot många flyktingar. Bebisar får mat och hyra via sina föräldrar, skolgång via skatter som föräldrarna betalat in och så vidare. Flyktingar som inte har arbete behöver däremot försörjning för sig och sina familjer av andra.
Detta börjar det äntligen bli okej att prata om. Det var alldeles för länge tabu. Alldeles för många år spreds hellre glättiga hallelujabilder av migration än realistiska konsekvensanalyser.
2014 skrev exempelvis revisionsbyrån PwC en rapport som hävdade att kommunen tjänar över 500 miljoner kronor per år på de utrikesfödda.
Chefen för arbetsmarknads- och trafiknämnden hävdade att majoriteten av de som flyttar till Sandviken blir förvärvsarbetande. ”Det var positivt att också en oberoende rapport så klargörande visar att invandringens plussida är så pass mycket större”, sa han (DN 31/5 -14)
Men var beräkningarna korrekta, gjorda med ögonen öppna? Häromdagen berättade Expressen att Sandvikens räknar med ett budgetunderskott på 67 miljoner kronor i år, det fjärde största i landet. Skattehöjningar kan inte uteslutas och kommunstyrelsens ordförande Peter Kärnström (S) beskrev situationen som ”ansträngd”.
700 personer får idag försörjningsstöd, vilket kostar 55-60 miljoner kronor. Snart försvinner extratjänster för 350 personer, och ”det finns en risk att en del av dem behöver försörjningsstöd framöver”, erkände Kärnström (15/9).
Väldigt många kommuner har det knivigt, vilket är verkligheten bortom visioner och goda ansatser. Det är bra att fler inom S har börjat våga se. Elin Lundgren (S) skrev visserligen på sin blogg häromdagen att ”Vi ska bygga, vi ska utbilda, vi ska leva tillsammans. För att det går”, utan att förklara för krisande kommuner hur, men många andra vaknar, om att motvilligt.
Tyvärr har SD:s närvaro gjort det svårt för många partier att ha en ekonomiskt sund syn på frågan. När SD-politikern Louise Erixon i Sölvesborg med hänvisning till PwC:s Sandvikenrapport beskrev att det var tragiskt ”hur verklighetsfrånvända kommunpolitiker bidrar till att förstöra för sina egna kommuninvånare” var Kärnströms respons: ”Det säger en del om hennes människosyn”.
Jag är själv inget fan av Sverigedemokraterna, men det är besvärande att tala om värnande om skattebetalarnas medel som dålig människosyn. Jag skulle snarare säga tvärtom.
Det är positivt att fler partier börjar tänka självständigt, utan att bry sig om vad SD tycker. Hoppas att det även gäller verklighetsfrånvända riksdagsledamöter. Särskilt med tanke på att baby-boom-Elin Lundgren (S) är vald av Gävleborgs län, i vilket Sandviken ligger. Kanske behöver hon ett studiebesök?
