Farhågorna mot dödshjälp motbevisas i ny rapport

Ledare Artikeln publicerades
Foto:

Fakta måste styra debatten och våra beslut om dödshjälp och vård i livets slutskede.

Lika olika som vi är i livet, lika olika vill vi möta vår död. De flesta svenskar är positiva till att människor som råkar ut för en dödlig sjukdom får möjlighet till dödshjälp om de vill. Statens medicinsk-etiska råd (Smer) har nu (20/10) släppt en rapport som reder ut fakta i dödshjälpsdebatten. Den visar att dödshjälpsmotståndarnas favoritargument inte håller.

Rapporten tar inte ställning i den etiska frågeställningen om dödshjälp är moraliskt rätt eller fel. Däremot är den en gedigen faktautredning. Lanseringen sker med det beskedliga budskapet “Stöd finns för argument på båda sidor i dödshjälpsdebatten”. Men efter en genomläsning är det uppenbart att det framförallt är skälen mot dödshjälp som är dåligt underbyggda.

I den svenska debatten är det få dödshjälpsmotståndare som tar till etiska argument. I stället bemöts förespråkare med påståenden som att kriterierna för dödshjälp kommer att utvidgas okontrollerat, att svaga människor kommer att tvingas att ta sina liv eller att en bättre palliativ vård kan radera behovet av dödshjälp.

Men i USA har Oregonmodellens kriterier varit desamma i tjugo år. Socioekonomiskt starka vita män - inte minoriteter eller ekonomiskt mindre bemedlade - är överrepresenterade bland de som får dödshjälp. De flesta som begär dödshjälp är inskrivna i den palliativa vården, men väljer ändå att avsluta sina liv själva. De viktigaste skälen att välja dödshjälp i Oregon var år 2016 “minskad oförmåga att delta i aktiviteter som ger livskvalitet” följt av “förlust av oberoende” - faktorer som även den bästa palliativa vård inte kan kompensera för.

I Sverige förespråkas oftast Oregonmodellen. Enligt den får en patient som har en sjukdom som beräknas leda till döden inom sex månader, och är beslutskapabel, ansöka om att få dödande läkemedel utskrivna för att själva kunna genomföra den dödande handlingen. Patientens måste få minst 15 dagars betänketid och godkännande av två läkare.

I Europa praktiseras framförallt Beneluxmodellen. Där är kriterierna inte lika tydliga. Även personer som har ett stort lidande, men inte en dödlig sjukdom, kan berättigas dödshjälp. Dödshjälp och eutanasi, där läkaren injicerar de dödliga drogerna, är tio gånger vanligare i Nederländerna än i Oregon. Där finns också fler etiska frågetecken: bland annat ger psykiska sjukdomar rätt till dödshjälp.

De debattörer som förespråkar Oregonmodellen bör inte ställas till svars för Beneluxmodellens problem. Eller tvingas bemöta oro som är bevisat ogrundad. Dödshjälpsdebatten borde föras med större värdighet än att klistra på motståndarna falska etiketter eller slänga sig med fakta som inte stämmer. Frågan är redan tillräckligt komplicerad.

Det borde dock inte hindra liberala politiker från att göra livets slut till en frihetsfråga. Är man för att människor ska få bestämma om sitt liv borde man också vara för att människor ska få bestämma över sin död.