Fokus vs idélöshet kring statens budget

Ledare
Foto:

Allianspartierna har lagt fram sina skuggbudgetar. Trots färre miljarder än regeringen är det slående hur mycket mer man åstadkommer.

Artikeln publicerades 7 oktober 2017.

Det var inga chockerande nyheter som skuggbudgetveckan bjöd på, men det var nog inte heller syftet. I de rent ekonomiska frågorna är samtliga Allianspartier hästlängder före regeringen när det kommer till en välgrundad, reforminriktad ekonomisk politik. Regeringen har under mandatperioden höjt skatten på arbete och företagande med 35 miljarder och kraftigt ökat bidragen till en mängd grupper. Med 400 utgiftsposter ser man till att de flesta får en bit av den 40 miljarder stora kakan.

Det enda som känns någorlunda genomtänkt, även om effektiviteten ibland saknas, är miljö- och klimatområdet, signerat Miljöpartiet. Allt annat är ofokuserat, och verkar mer syfta till att bocka av väljargrupper än att göra politiska förändringar.

Alliansen är mer ansvarstagande när det gäller reformutrymmet, men också när det gäller prioriteringarna. Deras budgetförslag är fokuserade på några få områden som är i behov av resurser och reformer: integration och arbetsmarknad, sjukvård, skola, försvar och polis. Skattepolitiken är inriktad på att minska skadliga skatter, exempelvis på arbete, och på att höja skatter på miljöförstöring och konsumtion.

Visst går det att ha invändningar också mot enskilda delar. Kristdemokraternas riktade skattesänkning mot barnfamiljer är exempelvis den typen av plånbokspolitik som Socialdemokraterna annars gjort sig kända för. Liberalerna vill satsa 33 miljarder över tre år på skolan, men det är tveksamt om skolans problem är en resursfråga. Pengarna hade kanske gjort större nytta någon annanstans. Men det är detaljer i sammanhanget.

Det bestående intrycket är nämligen att Alliansens sammanlagda reformvilja blir en strålkastare på Socialdemokraternas avsaknad på idéer. Tar man några steg tillbaka och betraktar inte bara den här mandatperiodens budgetar, utan de senaste 25 årens, då visar sig ett tydligt mönster: socialdemokratin har inte lanserat en enda stor reform sedan saneringen av statsfinanserna under Göran Persson.

De borgerliga har å sin sida drivit igenom friskolereformen, fritt vårdval, avregleringar av tågtrafiken, telekom- och apoteksmarknaderna, RUT-avdrag, jobbskatteavdrag och flera andra skattereformer som kraftigt ökat sysselsättningen och förbättrat ekonomins funktionssätt – verkliga strukturreformer.

Inom Alliansen finns en uppsjö förslag och viljeinriktningar, som endast begränsas av vad som är politiskt möjligt att driva. Inom Socialdemokraterna finns bara ett detaljinriktat petande, även på områden som partiet är traditionellt starkt inom, som välfärdsfrågor.

Skillnaden kunde knappast vara större. Och behovet av en regering som tar sig an Sveriges utmaningar med de stora greppen blir för varje dag allt mer tydligt.