Föredrar C och L verkligen V?

Ledare Artikeln publicerades
Foto: Stina Stjernkvist/TT

Idag läggs enormt fokus på partiers relation till Sverigedemokraterna, men är Liberalerna och Centerpartiet beredda att i stället ge Vänsterpartiet makt?

Alliansen har 143 mandat i riksdagen, medan nuvarande regering med Socialdemokraterna och Miljöpartiet har 116. Båda regeringsalternativen behöver därmed stöd av andra partier för att få igenom budget och andra förslag.

Under förra mandatperioden lutade sig S och MP på V; tillsammans fick de 158 mandat. Idag skulle de få 144, och därmed fortfarande i behov av andra partiers gillande.

Om S och MP istället får stöd av SD blir det 178 mandat. Det är ingen orimlig tanke att de skulle söka det, för under mandatperioden röstade SD faktiskt med de rödgröna i 61 procent av de voteringar där blocken stod emot varandra, medan man bara stödde Alliansen i 24 procent av fallen (Di debatt 23/9).

Alliansen har under hela mandatperioden haft möjlighet att ta över makten med sannolikt stöd av SD, men har undvikit detta. Efter att ha regerat i åtta år var man måhända i behov av en paus, men idag är partierna kaxigare, mer irriterade över fyra år av vänsterstyre och äntligen taggade inför att driva landet i en mer liberalkonservativ riktning.

Eller? Frågan är om Centern och Liberalerna infriar sina löften om att avsätta Stefan Löfven (S), eller om de låter sig lockas av S som säger sig vilja bryta blockgränsen – naturligtvis i syfte att försvara sin maktposition.

Partiernas avoga inställning till SD kan tyvärr leda till att de hellre väljer att lämna Alliansen. Men om C och L går in i en regering med S och MP får de fyra ändå bara 167 mandat, vilket inte ger majoritet i riksdagen. Om de tar stöd av V får de 195. Om de i stället tar stöd av SD får de 229, men om de går in i en rödgrön regering för att slippa aktivt stöd av SD kan den varianten räknas bort; stödet kommer att komma från Vänsterpartiet. Räkna heller inte med att M och KD stöttar den budget en regering i mitten lägger fram.

Nu levererar jag många siffror, men vad det handlar om är ideologi. Då och då hör man väljare som frustrerat säger ”kan de inte bara komma överens”, men bakom oenigheten och det där med block – som låter så hårt och fyrkantigt – finns tankar om hur mycket politikerna har rätt att styra över i våra liv, och vad man tror skapar frihet och trygghet – fördelning eller tillväxt? Det spelar stor roll för Sverige om vi drivs av röda eller blå partier. Det spelar därför stor roll vad C och L väljer.

SD anklagas ofta för att ha en dålig människosyn, men att inte säga ja till alla som vill få asyl här är faktiskt varken rasism eller dålig människosyn. Jan Björklund (L) med flera talar om att SD har utsett liberalismen till sin största fiende. Detta är inget citat, utan är en analys av en sekvens i Jimmie Åkessons (SD) bok Satis Polito, där han skriver att ”vi” vill bekämpa ”det splittrade, segregerade – själlösa – samhälle som det socialliberala etablissemanget skapat åt oss”. Det kan absolut betyda att man vill begränsa individens frihet att välja livsstil; därmed är det ett oroväckande uttalande. Vi är ju olika och så länge vi inte skadar andra bör vi få vara det.

Nej, SD är inget drömparti för liberaler att liera sig med. Men är V bättre?

I partiets program står det att man vill avskaffa kapitalismen och upphäva äganderätten av produktionsmedlen. Vad har man för människosyn om man vill ta ifrån människor rätten till deras egendomar. Är det anständigt att i stället för att uppmuntra ett samhälle där individens skapandekraft får utrymme vilja styra ekonomin uppifrån? För V är det aldrig problematiskt att höja någons skatt. Det är en girighet som är svår att sympatisera med för en liberal.

I årets val fick V fler röster och därmed 7 fler mandat, samtidigt som S tappade 13 och MP 8. Därmed blir balansen mellan de tre rödgröna annorlunda; V:s makt blir större. Nu är det upp till C och L att avgöra exakt hur mycket större. Hur mycket större vill Björklund och Lööf att Jonas Sjöstedt (V) ska bli?