Förintelsen inget inrikespolitiskt vapen
Det finns ett stort behov av att etikettera och putta in andra i hörn. Att dagstidningar som Dagens Nyheter numer på ledarplats använder begrepp som ”medlöpare” om andra demokrater, rentav andra som betecknar sig som liberaler, är ett tidens tecken. Tänker du inte som vi så är du en av dem!
Det är sätt att ge sig själv tolkningsrätt över vad som är gott och ont och vilka som får tillhöra vilket läger. Det är att vädja till sina egna om klappar på ryggen. Man skapar precis en sådan filtrerad grupp man anklagar populistmobben för att tillhöra.
Metoden används brett. Det är nog nästan omöjligt att vara politisk opinionsbildare utan att ramla i fällan någon gång. Är man antisocialist eller antinationalist eller antiliberal ligger det i sakens natur att varna för sådana hot. Men någonstans går en gräns när man också slutar ta in argument även från dem som man egentligen står nära. När man inte vill beröra de faktiska konflikter som uppstår i svåra ämnen.
Det kan gälla sådant som välfärdsstatens förhållande till nationalstaten, hur invandring på olika sätt påverkar ett samhälle och när individens friheter inte självklart inskränks främst av statens auktoritet utan av andra, som religiösa ledare eller klaner. Alla de där frihetsparadoxerna som inte går att passa in i ond och god.
Den senaste tiden har dock en ny bottennivå nåtts. Länge har det hetat att den som först kastar in Hitler i argumentationen är förlorare i debatten. Men nu har Förintelsen blandats in som en normal referens i svensk dagspolitik. Moderatledaren Ulf Kristersson ser sig tvungen att backa från att dela ut ett stipendium från Micael Bindefelds stiftelse till minne av Förintelsen. Det efter att Moderatledaren uppfattat sin lämplighet som ifrågasatt efter den upphetsade debatten kring mötet med Jimmie Åkesson och hans löfte till förintelseöverlevaren Hédi Fried om att inte samarbeta med SD.
Men ett sådant löfte som aldrig borde ha givits gör inte Kristersson till det närmaste av antisemit eller förintelsesmittad. Att samtala eller förhandla med Jimmie Åkesson har lika lite med Förintelsen som samtal att göra som servettavtal med Jonas Sjöstedt har något att göra med Gulag.
Att som statsminister Stefan Löfven utbrista: ”Så bottenlöst omoraliskt att jag saknar ord. Historiens dom kommer bli hård.” är inte något djupt moraliskt ställningstagande. Det är snarare tomt på moral eftersom en historisk människoförintelse används som inrikespolitiskt vapen mot den demokratiske ledaren för det största oppositionspartiet i riksdagen.
Löfvens ord saknar dessutom all tillstymmelse till egenreflektion. Hur ser antisemitismen ut i S-styrda Malmö, varför kommer den in med SSU i de egna första maj-leden? Om vi kallar oppositionen bottenlöst omoralisk, hur långt ner var vår egen moral när vi vi sökte SD-stöd för att bryta in i Alliansens budget?
Människor som ständigt påpekar andras brister för att trycka till andra och framhäva sig själva, upprepar fina fraser som låter rätt framstår i längden som tomma och oäkta. Likadant är det med politiken. SD:s framväxt är ett mått på ert gemensamma misslyckande. Svälj det. Men blanda inte Hitler och Förintelsen i cocktailen.
