Fri invandring till välfärdsstaten?

Ledare Artikeln publicerades

Frihet är ett älskat ord av en liberal. Men inte ett helt okomplicerat sådant.

Debatten runt invandring är oerhört infekterad och rörig just nu. Mellan borgerliga ledarsidor råder konflikter som speglar oroligheter inom både röda och blå partier – en diskussion som snart lär komma upp till ytan.

Vad splittringen egentligen handlar om är svårt att greppa. Är det konservativa mot liberaler? Socialliberaler mot nyliberaler? Socialister mot borgerliga? Och var står de rödgröna partierna i frågan? Ingen vet, för de har knappt synts till sedan Almedalen.

Invandringsfrågan är onekligen högaktuell. Sverigedemokraterna dominerar svensk politik genom att rusa upp i opinionsundersökningar och skrämma slag på resten av partierna. I en undersökning från Sverige Tycker är frågan om flyktingar och invandring den som svenskarna just nu tycker är viktigast, tillsammans med jobben (Aftonbladet 15/8).

För mig är det enkelt. Fri invandring vore idealiskt. Om människor kunde röra sig fritt över gränserna och bosätta sig (tillfälligt eller permanent) där de trivdes bäst skulle friheten vara maximerad.

Problemet med fri invandring är att vi lever i välfärdsstater som definieras av var man bor. Den som är född i ett land blir automatiskt en del av landets välfärdssystem, med skola, omsorg, skatter och lagar. Det stänger andra ute.

Alternativet skulle vara att alla människor kunde välja medborgarskap och att ett sådant skulle vara antingen knutet till var man väljer att bo eller bestämmas fritt av den enskilde, på samma sätt som man väljer försäkringsbolag.

Det är naturligtvis betydligt enklare att administrera den modell vi har idag, där alla som bor på en plats deltar i samma stat. Det innebär visserligen att man tvingas enas – via en demokrati – och finna sig i vad majoriteten bestämmer, men det är inte lika rörigt som om du och dina grannar ingick i olika välfärdsstater.

Välfärdsstaterna har utvecklats olika på gruppnivå, beroende på hur invånarna skött ekonomin och prioriterat. Arbetsetik spelar in, liksom grad av fri eller reglerad ekonomi. Vissa har haft naturresurser, andra har haft krig. Vissa har slösat, andra har sparat. Detta har lett till olika välfärdsnivåer.

På individnivå har de skatter man betalat in blivit ett sparande till pension, utbildning och föräldraförsäkring. Det skulle ha kunnat hanteras enskilt men har tagits över av stater.

Vi har alla beblandats i en och samma budget i nationalstatens regi, och samtidigt uteslutits från andra nationers plånböcker.

Den som förordar fri invandring mellan välfärdsstater som de ser ut idag menar att personer i en stat inte längre äger de resurser som hen har betalat in i försäkringssystemet eller som ägs gemensamt.

För att fri invandring till andra länders välfärdsstater ska vara möjlig behöver vi acceptera att alla i världen i så fall äger allt – oavsett var man fötts eller betalat in. Då delar vi fritt på resurserna.

Men få skulle acceptera en sådan lösning. Att jämlikt lämna ifrån sig sitt sparade kapital till den som råkar ha fötts i ett fattigare land kommer inte att accepteras. Att hjälpa via bistånd eller ett generöst asylmottagande – eller genom att ge papperslösa sjukvård och så vidare – är en hybrid.

Men var går gränsen? De flesta är beredda att dela med sig och hjälpa några av de 60 miljoner som är på flykt i världen. Men i vilken grad? Eftersom vi äger så mycket tillsammans måste vi kunna prata om det.

Fri invandring utan välfärdsstatskoppling är något helt annat. Om var och en sköter sig fritt berörs inte andra och komplikationerna blir färre. Men att montera ner välfärdsstaterna och nationstillhörigheten är att betrakta som en önskedröm med tanke på hur det ser ut idag och hur starkt förankrade de röda ideologierna är.

Problemet är alltså inte invandringen – utan att socialism har skapat stora välfärdsstater som leder till protektionism och gjort människor otrygga när de gemensamma trygghetsnäten hotas.

I debatten slängs begreppen fram och tillbaka utan att någon tycks krafsa på ytan och se vad ideologier faktiskt står för och vad konsekvenser av frihet av olika slag faktiskt betyder. Vissa slår sig på bröstet för sin godhet med andras pengar. Andra försöker hitta praktiska lösningar i liberal riktning och blir anklagade för att vara bruna.

För mig är det enkelt. Jag är lika liberal som jag varit i 25 år. Mitt hjärta klappar för frihetskampen där människor ska vara fria att söka lycka på sitt eget sätt.

Invandringsfrågan är svår. Jag uppmanar mina grannar att hjälpa dem som har det besvärligt och genom skatten blir det ju ett tvång – men jag menar att det ska göras smart och med besinning. Gränsdragningarna är besvärliga, och ibland tvingas man vara lite sossig. Det gör mig varken god eller ond. Bara en människa fångad i en välfärdsstat.