Fria rörligheten hotad

Ledare Artikeln publicerades
David Cameron planerar folkomröstning om EU.
Foto:Paul Ellis
David Cameron planerar folkomröstning om EU.

Rätten att röra sig fritt är viktig att värna om. Men fullt fri rörlighet mellan välfärdsstater är komplicerat.

Att kunna röra sig fritt över nationsgränserna är en av de stora fördelarna med EU. Tänk att få slippa pass! Tänk att bara kunna kliva över gränser till grannar utan att känna sig som en brottsling. Så härligt!

Men den fria rörligheten är just nu hotad, delvis på grund av beslutsfattarnas oförmåga att skilja mellan fri rörlighet mellan stater och fri rörlighet mellan välfärdsstater.

Det är nämligen en sak att välkomna människor till ett land och att välkomna dem till välfärdsstaten. En skillnad mellan att tillåtas ta del av den geografiska ytan Sverige, och det trygghetsnät som svenskar byggt upp.

Problemen blir brännande när tiggare i Lund som ockuperat en parkeringsplats blir tilldelade mark av kommunen, när asylsökande får gratis busskort som i Kalmar eller när papperslösa erbjuds gratis mödravård. Ingen kan hävda att det är okomplicerat.

Den som söker asyl är ju ännu inte medborgare i Sverige, utan har enbart kommit hit för att få sin sak prövad. En EU-migrant har medborgarskap i ett annat land, men använder den fria rörligheten för att vistas i Sverige och be andra om hjälp med sin försörjning.

I Sverige har staten tagit över hanteringen av stora delar av medborgarnas ekonomiska liv. Politiker tar in skattepengar som sedan går till skola, sjukvård, infrastruktur och äldreomsorg. Detta ersätter enskilt sparande och försäkringar.

Det handlar alltså inte främst om att ta från dem som har för att ge till dem som saknar, utan snarare om att fördela pengar över livscykeln.

Men om gränsen till den gemenskapen öppnas för fler utan att de bidrar skapas oro, vilket leder till att främlingsfientliga partier får makt och rörligheten hotas i sin helhet. Då bygger välfärdsstaten murar.

Storbritannien planerar nu en folkomröstning om EU på grund av invandringsfrågan. Ungern bygger ett fyra meter högt stängsel mot Serbien för att hålla flyktingar ute. Amnesty har varnat för hur flyktingar motas bort från grekiska gränser utan att få söka asyl.

Att rika länder ska hjälpa människor i nöd är nödvändigt, både moraliskt och ur säkerhetssynpunkt. Men solidariteten bör i debatten separeras från att öppna gränsen till välfärdsstaten.

Kanske måste det bli möjligt att komma till Sverige och ta ansvar för sin egen försörjning?

Komplexiteten i en sådan lösning är naturligtvis att det kan skapas parallella samhällen. Även om alla som vistas på svensk mark tvingas följa svenska lagar, väcks frågor. Kan flera välfärdsstater rymmas inom landets geografiska gränser? Kan någon som är född här byta stat? Riskerna i ett sådant upplägg är uppenbara – och samtidigt omöjliga att överskåda.

Öppenhet och fri rörlighet är vackert, men att tro att friheten bara är för att solkyssta semesterfirare ska slippa visa pass är väldigt naivt. Med fler konflikthärdar, större möjligheter att röra sig och ökad insyn i hur olika människor lever kommer fler att komma hit och söka asyl. Det är ofrånkomligt. Det måste hanteras smart för att fungera väl.

Rörelsefrihet fungerar inte om enskilda kommunalråd bestämmer att socialt utsatta som valt att befinna sig i Sverige därmed ska ha rättigheter som betalas av andra. Det leder enbart till onödiga spänningar.

Det finns ingen konflikt mellan att vara liberal och att vara skeptisk kring fri rörlighet över välfärdsstatsgränserna. Det behövs en seriös debatt om detta. Färre tjusiga slagord om ”öppenhet” i frånvaro av resonemang om konsekvenserna, färre anklagelser om att ”anpassa sig till SD” om man råkar se öppenhetens effekter. Nog kan vi bevara den fria rörligheten och det öppna samhället, men då krävs en väl genomtänkt nationell strategi. Den lyser ännu med sin frånvaro.