Glöm inte vad slöjan kan hänga ihop med
En majoritet i kommunfullmäktige i Skurup vill ha slöjförbud i skolan och förskolan, och i veckan demonstrerades det högljutt i kommunen. ”Det är ett övergrepp mot vår kropp och vår identitet”, ropade någon. ”Rör inte min hijab”, skrek demonstrationståget.
Jag är personligen inte för ett förbud, då jag tycker att det är svårt med gränsdragningarna kring vilka plagg som kan förbjudas och att fokus bör läggas på att påverka värderingar och kultur i stället. Det är trots allt de hedersrelaterade normerna som kan leda till förtryck och våld, och det är dem vi vill styra.
Men att slöjor på flickor är en symbol för att individen där under med stor sannolikhet lever och kommer att leva ett ofritt liv är svårt att säga emot.
I berättelse efter berättelse hör vi om hur flickor blir bortgifta eller könsstympade. Antalet flickor och kvinnor som söker vård efter att ha utsatts för könsstympning har ökat med 40 procent på tre år på en mottagning i Stockholm, rapporterade Ekot nyligen. Undersökningar finns av barn som inte får umgås med andra av motsatta könet. Rapporter om hur bröder bevakar sina syskon duggar tätt. Sara Mohammad på GAPF vittnar om att de utsatta hijabvägrarna blir fler.
Men när Naouel Aissaoui, slöjbärare och lärare på Prästamosseskolan i Skurup, fick kommentera beslutet i P1 Morgon talade hon inte alls om dessa flickors och kvinnors lidande. I stället lät hon som en slags frihetskämpe, som var attackerad. ”Vi är fria och kan välja vad vi ska ha på oss. Det är inte politiker som ska bestämma över oss” (15/1).
Vilka ”vi” undrar man? Är hon talesperson för alla? Har hon frågat de tysta som utsätts för tvångsäktenskap eller inte får gå ut på kvällen? Har hon hört om kvinnorna i Iran som fängslas då de tar av sig sin sjal?
Programledaren försökte föra fram den andra sidan av saken. ”Men man hör ibland om unga muslimska tjejer som prata om att de känner sig pressade sig att ha den där slöjan. Skulle inte en sån här lag kunna hjälpa dem?”
Relevant fråga, men flickorna i Skurup eller deras medsystrar i Iran eller Afghanistan brydde sig Aissaoui inte om. I stället vände hon på frågan, bytte problemformulering, och gjorde muslimska flickor till offer – inte för moralpoliser och imamer, utan för islamofobi.
”De känner sig pressade av samhället. Jag känner sig pressad på grund av såna åsikter om mig, att jag är beslöjad, att jag inte duger till något, att jag är dum i huvudet, man träffar vidriga blickar och kommentarer varje dag, på bussen, när man handlar. Det finns folk som sprider hat och hot mot oss. Det är klart att vi känner oss rädda och pressade i samhället”.
Och så vips var frågan om de ofria kvinnorna ur världen. Slutsnackat.
Missförstå mig inte; rasism och islamofobi ska definitivt bekämpas, men det ska ofriheten för många beslöjade också.
Den som vill befria människor väljer att ifrågasätta i stället för att försvara slöjor. Att rektorn hade sagt åt Aissaoui att han inte skulle agera i enlighet med en eventuell kommande regel om slöjor är en fräck kupp mot väljarna – och ett svek mot barnen.
Skolan borde i stället stå på flickornas sida och söka efter tecken på att de inte får möjlighet att utforma sina liv enligt eget huvud eller hjärta. Lärarna bör veta att de ibland bär slöja, ibland inte. Och att de vissa får frihet, medan andra möter de samma öde som Fadime Sahindal, som mördades av sin pappa bara för att hon blev kär.
Glöm aldrig. Låt det aldrig hända igen.
.
.
