Grön tillväxt behövs för att rädda klimatet
Glöm för en stund de praktiska hindren, och föreställ dig att vi på grund av klimatkrisen stänger ned merparten av alla världens fabriker. Bara det mest essentiella får produceras. Biltrafik förbjuds utom för elbilar, och alla absolut nödvändiga transporter får bara göras med kollektivtrafik eller lastbilstrafik på biogas.
Världens invånare skulle få klara sig på de resurser som finns. Vi skulle inte tillverka några nya kläder, bilar, datorer eller mobiltelefoner.
Koldioxidutsläppen skulle snart närma sig nollpunkten. Men till vilket pris?
De sociala och ekonomiska följderna skulle bli lika katastrofala som dem vi väntar oss om den globala uppvärmningen passerar två grader. Miljarder människor skulle förlora sin försörjning och kastas in i fattigdom. Bara de som redan har kapital skulle ha råd att transportera sig längre sträckor. Priserna på alla sorters varor, inklusive mat, skulle stiga kraftigt, återigen till de rikas fördel.
Detta är inte tänkt att relativisera faran med den globala uppvärmningen. Tvärtom tyder allt mer på att den är mer brådskande än man trott. Forskare knutna till FN:s klimatpanel IPCC har i en rapport dragit den preliminära slutsatsen att det mycket snart är för sent att nå målet om att begränsa uppvärmningen till 1,5 grader.
Det råder ingen tvekan om att klimathotet är vår tids största och viktigaste problem att lösa.
Men tankeexperimentet ovan är en påminnelse om att utsläppsminskningar också är förknippade med kostnader. När vi ska producera mindre, eller öka priset för att göra det, så måste någon betala.
Slutsatsen är att en god klimatpolitik inte enbart har syftet att få ner utsläppen: den ska också göra det på ett sätt som inte raserar vårt välstånd, eller fördelar kostnaderna ojämlikt – varken inom Sverige eller mellan länder.
Det håller inte alla med om. I en artikel i tidskriften Foreign Policy (13/9) skriver antropologen Jason Hickel att den ekonomiska tillväxten måste upphöra eftersom mänskligheten använder en ohållbar mängd resurser. Han menar att teorin om att tillväxt kan frikopplas från resursanvändning och miljöpåverkan, “decoupling”, är falsk.
Man undrar dock om han läst FN-studien som han hänvisar till, eftersom den lägger fram en plan för den frikoppling som Hickel säger är omöjlig.
Sanningen är att tillväxtens koppling till miljöpåverkan beror på hur tillväxten ser ut. I boken “Enlightenment now” visar Harvard-professorn Steven Pinker hur USA:s befolkning sedan 1970 blivit 40 procent större, 250 procent rikare och kör bil dubbelt så mycket – samtidigt som energianvändningen planat ut och koldioxidutsläppen vänt nedåt.
Det betyder inte att vi kan ha “business as usual”, varken i klimatfrågan eller kring resursanvändningen. Men det är en bra påminnelse om att en minskad miljöpåverkan är möjlig även med – och ofta tack vare – ekonomisk tillväxt.
I takt med att klimatfrågan blir än mer akut lär fler ta chansen att ifrågasätta det ekonomiska systemet. Gå inte på myten om att det är nödvändigt för miljöns skull. Och kom ihåg att de som drabbas värst av ekonomisk stagnation är de som redan är mest utsatta. Socialism är socialism, om än i grön kostym.
