Gustav Juntti: Populisterna hamnade på avbytarbänken

Ledare
Foto:

Det populistiska partiet Sannfinländarna valde Jussi Halla-aho till ny partiledare och ställdes vid sidan av banan.

Artikeln publicerades 15 juni 2017.

Kort efter det att Jussi Halla-aho på Sannfinländarnas partikongress valts till ny ordförande, begav han sig mot Villa Bjälbo. I statsminister Juha Sipiläs tjänstebostad skulle den nya laguppställningen spikas. Men Halla-aho var ute i ogjort ärende.

Lagledarna Sipilä från Centerpartiet och Petteri Orpo från Samlingspartiet (motsvarande svenska Moderaterna) valde istället att bänka sin högerytter.

Den 28:e januari 2018 inleds första rundan i det finska presidentvalet. Med sju månader kvar till slutspel uppvisar Sannfinländarna en horribel formkurva: Sedan riksdagsvalet år 2015 har väljarstödet halverats. På tre punkter levererar man inte som tänkt.

U-motståndet innan maktövertagandet följdes av nya stödpaket till Grekland. Värnandet av familjer och satsningar på välfärden fick stå tillbaka för regeringens sparpaket på fyra miljarder euro. Och den tiofaldiga ökningen av antalet asylsökande som kom till Finland 2015 rimmar illa med löftet om ett invandringsstopp.

Om man betraktar Sannfinländarna som en enhet – en spelare – är det den diviga solospelaren som lirar för egen vinning. När pucken inte studsar partiets väg blir det tydligt hur koncept som laganda och samarbete inte existerar i Sannfinländarnas värld.

Att Halla-aho har för avsikt att sitta kvar som EU-parlamentariker i Bryssel och låta sin nya vice ordförande sköta arbetet på hemmaplan visar att jaget går före laget.

Sannfinländarna har vad man på idrottsspråk kallar för ett karaktärsproblem. Man är inte förmögen att agera för gemenskapens bästa, eftersom det fläckar självbilden av en kaxig utmanare. Men det enda som populisterna lyckas utmana är sin egen ställning.

Från 17,7 procent i riksdagsvalet år 2015 står nu Sannfinländarna på mellan åtta och tio procent i flera aktuella mätningar. Sannfinländarna ses därför dels som inkapabla att få gehör för sin politik och dels som ett parti oförmöget att hantera ansvarsfulla positioner.

Utvecklingen påminner om det svenska regeringssamarbetets direkt skadliga effekt för Miljöpartiet. Visst, MP är inget populistiskt högerparti, men har liksom Sannfinländarna gått på politisk offensiv och fått storstryk i opinionen. Ingetdera parti vill heller kännas vid den förda regeringspolitiken i invandringsfrågor. Tvärtemot de svenska partiernas isolering av Sverigedemokraterna, har man i Finland synat populisternas kort genom att tvinga dem till politiskt ansvarstagande i regeringsställning. Under den pressen rasade opinionsstödet och partisammanhållningen.

Senaste given i den finska regeringsfrågan är Nytt alternativ. Så har en utbrytargrupp med 20 av totalt 37 sannfinländska riksdagsledamöter valt att kalla sig. Frifräsarna, med utrikesministern och den förre partiledaren Timo Soini i spetsen, vill hålla regeringen intakt.

Sannfinländarna bänkades till följd av usla prestationer och dålig karaktär. Att ett tjog personer från en dag till annan kallar sig något annat förändrar inte det. Sipilä och Orpo borde stå kvar vid sin taktik.

Gustav Juntti