Hängmattan säkrar inte välfärden
Svensk BNP minskade oväntat det andra kvartalet i år. Samtidigt föll sysselsättningen för andra kvartalet i rad och det är nu tydligt att den svenska ekonomin har gått in i en avmattningsfas. Det gick statliga Konjunkturinstitutet ut med under tisdagen. Efter en lång tid med gynnsam konjunktur tornar nu molnen upp sig på himlen.
Det sker i en tid med stor osäkerhet i världen. I Hongkong pågår stora demonstrationer mot den kommunistiska diktaturen. Mellan Kina och USA pågår ett handelskrig för fullt. Spänningarna mellan Iran och väst ökar, vilket det illegala beslagtagandet av ett svenskägt fartyg i Hormuzsundet nyligen är ett av många exempel på. Att Boris Johnson blivit ny premiärminister i Storbritannien har ökat risken för ett avtalslöst Brexit med oöverblickbara konsekvenser för europeiska företag, i synnerhet i liten handelsberoende ekonomi som den svenska.
Som lök på laxen medför en åldrande befolkning och det alltjämt stora flyktingmottagandet ökande kostnader för det offentliga, inte minst för kommuner och landsting. Det torde nu vara många kommuner och regioner runtom i Sverige som går i tankarna om att höja kommun- och regionskatterna inom en nära framtid. Det blir skattehöjningar som slår hårdast mot dem med lägst inkomster.
I det sammanhanget är det olyckligt att vi har en regering som utställt vidlyftiga ledighetslöften till svenska folket.
Av innehållet i januariöverenskommelsen har flera av Liberalernas och Centerpartiets reformer som stärker svensk ekonomi och tillväxt blivit uppmärksammade, exempelvis slopandet av värnskatten, förändrad arbetsrätt, minskad företagsbeskattning och friare hyressättning på bostadsmarknaden. Det är bra reformer, väl underbyggda i nationalekonomisk forskning, som på sikt kommer att stärka ekonomin och därmed öka skatteintäkterna till skola, sjukvård, rättsväsende och försvar. De är investeringar i morgondagens samhällsekonomi.
Men inte lika mycket uppmärksamhet har riktats mot att C och L samtidigt fått acceptera planerna på ett nytt friår – nu under namnet utvecklingsledighet - och extra ledighet för barnfamiljer, i form av nedbantad familjevecka. Det var viktiga förhandlingssegrar för S och MP gentemot C och L och är reformer som beräknas kosta samhället stora summor men som i väldigt liten utsträckning, om alls, stärker svensk ekonomi, tillväxt, konkurrenskraft eller välfärd. Hängmattan säkrar knappast välfärden.
Den 18 september ska regeringen överlämna statsbudgeten för nästa år till riksdagen. Redan då borde regeringen se både sanningen och väljarna i ögonen och ställa in den utlovade ledighetslinjen. En tid där konjunkturen mattas av, när världen är i gungning och demografiska förändringar pressar kommuner och regioner är sällsamt illa vald för en rödgrön ledighetslinje.
