Har de raketkastande ”snorungarna” inga föräldrar?
”Ungdomar går fram och riktar raketer mot dem från tio meters håll och skjuter. Det är den verkligheten vi lever i”, berättade Martin Larsson från polisen apropå händelserna i Kristianstad runt nyår (29/12).
Ungdomsgäng sköt raketer mot bilar och människor. Busschaufförer, bilister och cyklister ringde polisen och sa att de hade beskjutits. En kille riktade på fredagen en fyrverkeripjäs rakt mot en polis. Ett 20-tal ungdomar väntade på att blåljuspersonalen skulle anlända under nyårsnatten – sen sköt de på dem och kastade stenar.
Kommunstyrelsens ordförande Pierre Månsson (L) menade att det var en mindre klick, ”mest barn om jag ska vara ärlig”. Han menade att ”det är polisens sak att agera mot snorungar som beter sig på det här sättet”. Radovan Javurek (L), ordförande i Brottsförebyggande rådet, kommenterade att ”människor förstår inte vad de gör” (1/1).
Men det duger verkligen inte att vifta bort de våldsamma attackerna som om det vore en slags pojkstreck. Självklart vet raketskjutarna vad de gör; de skryter säkert om det i sociala medier. Oavsett ålder är deras beteende fullkomligt oacceptabelt och måste tas på största allvar. Politikerna kan inte bara slussa över det här på polisen och sen gå och planera Mellon.
Anders Olofsson, lokalpolischef, efterlyste föräldraansvaret. ”Som förälder måste man ta samtalet med sin ungdom”, och det har han rätt i. Politiker, myndigheter och civilsamhälle måste dessutom pressa dem att göra så. Självklart vet bostadsbolaget ABK, socialtjänsten, polisen och BRÅ vilka individer det handlar om. De lokala kulturföreningarna är också medvetna, tro inget annat.
En kvinna som bor i Charlottesborg sa till tidningen att de ansvariga var ett gäng killar på 18-20 år som länge har spridit oro. ”Det är känt av alla som bor här vilka de är” (1/1). Polisfackets ordförande Jonas Hartman, sa visserligen att de flesta bedöms vara under 18, men några okända snorungar – eller barn – verkar de inte vara. Varför bemöts de inte med den fasthet som krävs? Varför så många ord och så lite handling?
Javureks lösning var att ”jobba med goda förebilder och skolorna”, men det är en alldeles för tam metod. Inga föreläsningar med trevliga positiva människor i skolan kan förhindra framtida attacker. De unga behöver starkare ledarskap och lära sig att ohyfs straffar sig.
När jag besökte ABK i Gamlegården för ett år sedan berättade man att de som ställer till problem ofta har det gemensamt att deras föräldrar inte kan svenska, vilket gör att de inte förstår brev som kommer från myndigheter och skola. Det gör att barnen får ohälsosamt stor makt då de agerar tolkar. Om människor inte kan språket behöver myndigheterna kommunicera på deras hemspråk och direkt med föräldrarna, öga mot öga. Om det handlar om ett par dussin unga herrar kanske en kriskommission kan upprättas. Agera snabbt, resolut och dra in bidragen om de inte sköter sig. Att kommundirektören och polisen ska träffas på torsdag är inte nog; fler behöver blandas in.
Det är också viktigt att påföljder och signaler kommer från rätt håll. ABK hade inför nyår kontakt med föreningarna i Gamlegården för att dessa skulle prata med sina medlemmar. Även om civilsamhället kan göra viktiga insatser är det också av stor vikt att visa att det inte är klaner eller kyrkor som håller ordning. I Sverige är det rättssamhället med polis och domstol som ser till att våra demokratiskt stiftade lagar och regler efterföljs. Det finns en fara i att i desperation lämna över ansvaret på andra.
8 december sa Javurek till tidningen att han ”fruktar nyårsfirandet”. Kommunpolis Göran Svensson fyllde i med ”Jag är lite rädd för att det inte blir bättre i år”. Men vad gjorde dessa rädda herrar? Puttade de över ansvaret på någon annan? På vem?
Både Månsson och Javurek är försiktigt positiva till att lagstifta mot raketer. Det är ett sätt att få stopp på eländet, men raketer är inte självkörande vapen som sticker iväg av sig själva, utan styrs av mänskliga händer. Det är människorna vi behöver hantera - både ”snorungarna” och deras föräldrar. Det har dröjt alldeles för länge. Det är dags nu.
