Har du sett Stefan Löfven?

Ledare Artikeln publicerades
Lena Micko från SKL varnar.
Foto:Jessica Gow/TT
Lena Micko från SKL varnar.

Svenska kommuner är i kris. Skatterna kommer att behöva stiga ytterligare. Civilsamhället gör storverk. Men var är statsministern?

På torsdagen kom ett nödrop från SKL. ”Dramatiskt läge för kommuner och landsting” löd rubriken på pressmeddelandet. ”Allt fler äldre, snabb befolkningstillväxt som en följd av flyktingkrisen samt ökade kostnader och investeringsbehov gör att kommunsektorns ekonomi är i ett mycket svårt läge”. (8/10)

Vad gör regeringen? Var är statsministern? Sist han uttalade sig var det för att fördöma företag som erbjuder asylboenden. Ja, att hytta med fingret åt andra går bra. Att agera själv tycks dock vara uteslutet för sittande regering.

Nu får kommunerna och dess invånare – du och jag – ta smällen. Skatten skulle enligt SKL behöva höjas fram till 2019 med närmare två kronor för att klara ökade krav inom vård, skola och omsorg samt stora investeringsbehov. Regeringen har ökat statsbidragen, men det räcker inte; trots de extra tillskotten ”är läget mycket allvarligt”, enligt Lena Micko, ordförande i SKL.

Även Malmö har ett svårt läge. Där har det införts ”krisläge 2”, då flyktingtrycket med ensamkommande flyktingbarn nu är så högt att den dagliga verksamheten får problem. Över tusen barn har inhysts i olika boenden, men det kommer allt fler. Hundra varje dag.

”Vi saknar 400 platser inför helgen och vet ännu inte hur vi ska lösa detta. Skolor eller idrottshallar kan bli en nödlösning”, säger kommunens trygghets- och säkerhetsdirektör Per-Erik Ebbeståhl (Sydsvenskan 6/10).

Trelleborgs kommun har vädjat till migrationsminister Morgan Johansson (S) om hjälp, då man inte längre kan hitta boenden. ”Situationen är mycket ansträngd”.

Årjängs kommunalråd sa på torsdagen om migrationsministern att ”han är så dum att klockorna stannar”. Enligt Johansson utdelades en ursäkt och man var nu överens (Rapport 8/10). Men överens om vad? Hur lättades det ilskna kommunalrådets börda?

Kommunerna varnar. Migrationsverket har varnat. Statsminister Stefan Löfven tycks ha ludd i öronen.

Han säger svävande att ”När vi hjälps åt, då klarar vi mycket” (DN 4/10). Morgan Johansson (S) vädjar till svenska folket att ställa upp som familjehem. Skånes landshövding Margareta Pålsson har bett statliga administratörer – bland annat på högskolan i Kristianstad – att hjälpa till på fritiden. På måndag samlar Kristianstads kommun ideella krafter för att skapa ett värdigt mottagande. Visst behövs alla dessa insatser och det är fantastiskt att svenska folket lägger pengar och tid på att hjälpa. Men att politiker som bär ansvar för systemet skyfflar över det på oss är pinsamt.

Det finns en osund beröringsskräck gentemot Sverigedemokraterna som har kedjat fast Sveriges politiker i en blåögd välvillighet som får orimliga konsekvenser. Ingen vill bli SD-stämplad och därför håller man tyst. Det är som att alla seriösa resonemang om hur landet ska hantera så stora grupper hjälpsökande med nuvarande mottagningsregler, arbetsmarknadsregler och välfärdsmodell tystas med en hel rulle gaffatejp snurrad varv efter varv över politikernas munnar.

Många liberaler hävdar att vi måste stå upp för öppenheten och grundläggande liberala principer, vilket självklart är fint – men är det en grundläggande liberal princip att ge obegränsad tillgång till andra människors välfärdsstat? I andra sammanhang talar liberaler högt om individens rätt till sina inkomster, att staten inte ska beskatta alltför mycket eller prioritera åt oss. Men när det kommer till migration låter det annorlunda. Då blir varje undran om vi kanske ska tänka på temporära visum, försörjningskrav och så vidare stämplat som ren ondska. Det är ologiskt.

Argumentet brukar vara att vi i stället för begränsningar ska ha bättre integrationspolitik med reformerad arbets- och bostadsmarknad. Låglönejobb, färre regler kring byggande. Bra, applåder, men vad görs? Ingenting. För vi har nämligen fel regering.

Så länge den rödgröna regeringen vägrar göra det som behövs kommer verkligheten vara sådan att det inte finns bostäder, varken till dem som är födda i Sverige eller söker skydd här. Det kommer inte att finnas arbetstillfällen, utan alltför många kommer att behöva försörjning från andra, och fastna i livslångt utanförskap. Självklart skulle Sverige kunna vara än öppnare om det kom rejäla reformer. Men om de inte kommer?

Fri invandring vore idealiskt, men det kräver en välfärdsmodell där krav ställs på självförsörjning och eget ansvar. Det går inte att välkomna alla med full support från välfärdsstaten och tillgång till sfi, bostäder, barnbidrag, skolgång, sjukvård. Sverige behöver fler som jobbar i vården och så vidare, men just nu kommer alltför få nyanlända i arbete. De kan inte bli en resurs om inte politikerna släpper sitt falskt väna leende och rullar upp skjortärmarna. De får ingen ljus framtid så länge passivitet är nyckelord för politiker på riksnivå.

Sveriges kommuner och landsting ska hantera skola, bostäder, sjukvård, äldrevård och så vidare. Visst kan man höja skatterna ännu mer för att klara det, men finns det en gräns. Till slut får det gravt negativa effekter för tillväxten att det inte finns någon kvar att beskatta.

Sverige är ett rikt land. BNP växer enligt SKL med drygt tre procent per år. Hushållens materiella välfärd var 2014 24 procent över EU-snittet, enligt Eurostats mått AIC, Actual Individual Comsumption. Sysselsättningsutvecklingen är positiv.

Naturligtvis finns utrymme att hjälpa, men med förnuft och en plan. Nuvarande regering tycks ha ingetdera. Kommunerna kippar efter andan. De hjälpsökande stirrar in i väggen i månader och krymper. Var är han? HALLÅ!