Hellre handlingskraft än handhjärtan

Ledare Artikeln publicerades

SD blev vinnare i många skånska val, men i vissa kommuner har de traditionella partierna med hjälp av ansvarsfull politik lyckats dämpa väljarnas missnöje. Enskilda politiker har haft en attityd som fler borde våga ta efter.

I Sjöbo fick Sverigedemokraterna 39,4 procent i riksdagsvalet och i Bromölla 38,3, vilket är väldigt högt. Även i Kristianstad ökade SD:s riksdagssiffror, men ”bara” till 26,8.

Detta kan man reagera emot med fasa och förfäran – eller med förståelse. Övriga partier kan beskylla väljarna – eller sig själva. De kan vifta med handhjärtan som en slags politikens vitlök, hojta ord som medmänsklighet, humanism, anständighet – eller hitta tillbaka till sina traditionella positioner med respekt för skattebetalarna, med balans mellan rättigheter och skyldigheter, rätt och plikt.

Nazist-fascist-rasist-anklagelser i kombination med politisk passivitet biter inte mot SD. Det gör däremot att bemöta i sak och agera med ryggrad.

Därför är det mer intressant att titta på var SD har blivit svaga än var de gått upp som raketer. Varför har andra partier lyckats konkurrera med framgång?

I Östra Göinge fick Moderaterna 42,7 procent och SD bara 16,1. En ökning med 17,8 procentenheter är en enorm bedrift. ”Detta ska inte gå, det finns inte på världskartan”, kommenterade Patric Åberg (M) som var i chock. Enligt honom själv har det handlat om ”att vi kan ta beslut, att vi kan möta staten när den gör något tokigt samt har koll på vår ekonomi” (10/9).

Åberg reagerade exempelvis tidigt emot det stora antalet ensamkommande och de kostnader det medförde; han tordes det i en tid när det var lite ”fult” att ifrågasätta migrationen och storstäderna knappt märkt av inflödet som märktes så tydligt här. Det var modigt – och det avväpnade sannolikt SD.

I Lund fick Liberalerna 13,5 och SD 9,5 och växte bara med 2 procentenheter. Philip Sandberg (L) har visat ledarskap och mod genom att exempelvis reagera emot att de rödgröna ville köpa bostadsrätter till nyanlända, något som han kallar ”orimlig och orättvis politik”.

I Staffanstorp fick Moderaterna 42,9 procent. Det har i kommunen funnits en klar skillnad mellan höger och vänster, exempelvis vad gäller mottagande av flyktingar och boende för dem, som att kommunalrådet Christian Sonesson (M) inte har tillåtit köp av bostadsrätter eller modulhusområden. Man har fokuserat på ordning och reda i skolan och finansierat egna ordningsvakter och kameraövervakning.

I Landskrona fick Liberalerna hela 34,5 procent, vilket var en ökning med 8,7 procentenheter sedan 2014. SD fick däremot bara 19,3 kommunalt, vilket är lågt för att vara i Skåne.

Enskilda ledare har helt enkelt visat att man lyssnar till väljarna och är beredda att ta tag i problem. I Landskrona har L, M och MP till och med tagit stöd av SD för att få igenom sin politik, vilket är tabu i många andra kommuner.

I en debatt mot mig i Aktuellt menade DN:s ledarskribent Sofia Nerbrand att detta var ”livsfarligt”, men kommunen har fått ner antalet socialbidragstagare genom att ställa krav, lyckats locka fler företag – och därmed jobb – samt ökat medborgarnas känsla av trygghet via bland annat kameraövervakning. Är det livsfarligt? Torkild Strandbergs (L) pragmatism har tvärtom varit effektiv och bra för kommuninvånarna.

I Kristianstad fick Liberalerna 13,8 procent, vilket är betydligt bättre än rikssiffran 5,5. Att det går bra beror sannolikt på kombinationen av karismatisk och kompetent ledare i Pierre Månsson och en svag SD-ledare i Niclas Nilsson.

Att det inte gick ännu bättre för L kan bero på att man samarbetat över blocken, vilket tycks ha varit negativt för alla tre. Detta kan också förklara att SD inte krympte och M växte. Mittensamverkan leder lätt till att kanterna blir starkare.

För Kristianstad vore det bra med ett tydligare borgerligt block vid rodret. När Pierre Månsson (L) i en video reagerade kraftfullt mot bilbrännarna visade han befriande handlingskraft. ”Ni som har gjort det här är inte välkomna på Kristianstads gator”, sa han bestämt (26/8).

Ibland måste en ledare våga höja rösten och inte skylla på klyftor och liknande; det skapar trygghet hos medborgarna. I en borgerlig koalition skulle den sidan hos Månsson att kunna komma fram mer.

Sveriges generösa migrationspolitik har lett till påfrestningar både på ekonomin och tryggheten. SD växer så länge missnöjet finns kvar – och missnöjet finns kvar så länge andra politiker skjuter problemen framför sig som en jobbig hög med tvätt som behöver vikas (och som bara växer för varje gång man tittar på den och i stället för att vika sätter sig med mobilen och kollar Facebook...).

Många vill förminska integrationsproblemen. En del säger att arbetslösheten går ner, och vill inte prata om jättegapen mellan inrikes och utrikes födda.

Andra pratar om att brottsligheten inte har ökat, fast vi ser hur utanförskapsområden har utmaningar. Just nu läser många om skottlossningen på Näsby till exempel.

Ytterligare andra vill tala om att alla arbetslösa nyanlända behövs i bristyrken och snart kommer att bli plus i stället för minus för den gemensamma kassan, även om alltför få har rätt utbildning eller skaffar sig det.

Men den som blundar och förskönar kommer att se hur problemen växer – dessutom i takt med SD. Den som tar itu med det hela kan däremot bli lika glad som Åberg, Strandberg, Sandberg och Sonesson.