Hur länge orkar de skötsamma sköta sig?

Ledare ,
Tjejerna anmälde men ingen straffas. De fick i varje fall ett gratis armband.
Foto:

Om den som fuskar och missköter sig kommer undan – hur länge orkar då samhällets alla duktiga flickor och pojkar hålla masken, sträva, kämpa, göra rätt? Om ens pengar dras från kontot varje månad och försvinner ner i girigare människors byxfickor eller ut i intet på grund av slarviga politikers lättja – när har ens tillit prövats så svårt att den skrumpnar ihop? När orkar vi inte längre?

Artikeln publicerades 11 november 2016.

Nyligen kunde vi läsa att Försäkringskassan efterskänker 120 miljoner kronor till dem som fått återkrav för felaktiga utbetalningar. Felen kan ha berott på att myndigheten tabbat sig, men kan lika gärna ha orsakat av att den enskilde lämnat felaktiga uppgifter. ”Antalet krav har ökat hela tiden, men vi har inte nog med resurser för att hinna med att hantera den här ökade mängden. Arbetet med återbetalningar har inte varit tillräckligt prioriterat”, säger en verksamhetsområdeschef (KB 3/11). Nähä, man har inte tid att kontrollera dem som roffar åt sig? Ju fler som fuskar, desto fler kommer undan? Vad sänder det för signaler till dem som har betalat de där 120 miljoner kronorna?

Pengar rullar ut vart man än tittar. Landsbygdsministern har gått på kurser i engelska för en kvarts miljon kronor (ATL 1/11). Försvarsminister har tagit regeringsplanet för att åka på safari i samband med ett event i Botswana. Kostnad: cirka 549 000 kronor. Dessutom bodde han på lyxhotell i ett par nätter, vilket försvarsdepartementet (=vi) betalade för (SvD 7/11). (Läs Hultqvists förklaring till resan där han motsäger SvD:s uppgifter).

Kommunpolitikern Lena Ohlsson (M) från Kristianstad har tagit ut dubbla ersättningar för sitt politiska arbete. När till och med moderatpolitiker som brukar vara högljudda mot skatteslöseri glatt tar för sig när det handlar om dem själva brister folks tilltro till det mesta politiker säger (8/11).

Politikerna gör säkert mycket bra, men misslyckas på punkt efter punkt. Förenklingskommissionen i Region Skåne har kommit med förslag om effektiviseringar av administrationen, men politikerna i nämnden har visst inte riktigt vetat hur de ska prata med personalen för att nå målen, så inget händer.

82 av 86 offentligdrivna vårdcentraler i Skåne gick med förlust under årets fem första månader. Gissa vem som får betala för det misslyckandet...

Lägg till detta att kommuner köper bostadsrätter och budar mot dem som lydigt sparat till insatsen och oroar sig över amorteringar och ränteinbetalningar. Lägg till detta de mångåriga avtal som Kristianstads kommun har tecknat med enskilda hyresvärdar för boenden för ensamkommande, boenden som nu står tomma. Lägg till detta att migrationen har varit omfattande utan att politikerna tycks ha förstått de långsiktiga konsekvenserna i kostnader eller kulturkrockar.

En skola i Uppsala gjort om lärarnas vilrum till ett bönerum och personalen saknar numera en plats att pausa på. Enligt Röda Korset lider var tredje nyanländ av depression eller ångest – ofta till följd av tortyr eller andra svåra upplevelser – och en lika stor andel uppger symptom som stämmer överens med posttraumatiskt stressyndrom.

Man hade inte behövt vara raketforskare för att lägga in detta i kalkylerna, men generösa politiker verkar ha sett människor som siffror och resonerat att det säkert ordnar sig. Men det räcker inte att fixa jobb eller skapa snabbspår för dem som har akademisk examen. Det behövs mer. Mycket mer.

Det tänkte de inte på, utan slussar kostnader och konsekvenser över på de medborgare som lojalt plitar i rätt siffror i deklarationen och står i kö till vården.

Än värre än pengar är nog dock känslan av rättsosäkerhet. I somras gjordes 38 anmälningar av sexuellt ofredande på festivalen Putte i Parken, men nyligen berättades att 34 utredningar lagts ner. Var det för att tjejerna hittat på eller varit lättkränkta...? Nej. Den största anledningen är att polisen inte har kunnat identifiera gärningsmännen. ”Det har gått väldigt fort, man har blivit antastad bakifrån oftast, så man har inte sett vem själva gärningsmannen är fullt ut”, säger polisen (SVT 26/10). Självklart bör inte alla män buras in bara för att några oidentifierade har tafsat i mörkret. Men det är svårt att inte bli förbannad och uppgiven. Kommer de 38 tjejerna att göra om resan med att anmäla, fylla i papper, bli förhörda och så vidare om det känns som att samhället inte bryr sig? Knappast, för det händer ju ändå inget.

Folk grips men släpps. Den ene är för ung, andra skyller på varandra, olika rättsinstanser friar och fäller i oregelbunden ordning. Kommer polisen om man ringer, eller måste man själv rycka in? Oron gnager ner tilliten till en naken benknota.

Vissa har det tufft, får inget jobb, inget hem, tappar framtidstron och drivs till kriminalitet. Samtidigt står politikerna och skryter om hur bra allt är, vägrar ändra på arbetsmarknadsregler eller krympa den lunta med regler som byggbolag måste följa.

Myndigheter och politiker trycker upp fåniga armband, tillsätter utredningar och nationella samordnare, pratar i några sammanträdestimmar till och skjuter problemen på framtiden.

Hur länge orkar människor som duktigt väntar på sin tur att se på hur andra tränger sig före? Hur länge finner de sig i att betala för andras rofferi och slarv? Hur många gånger orkar man ropa på hjälp om ändå ingen kommer?

Vilken dag som helst kommer de att explodera, och smällen kommer att höras vida omkring. Förhoppningsvis även nå öronen på de makthavare som tycks ha fått ludd i öronen.