Hur ska Patriot finansieras?

Ledare Artikeln publicerades
Foto: JESSICA GOW / TT

Försvarsminister Peter Hultqvist (S) avslutar mandatperioden med att skapa en ny stor kostnad för försvaret.

Under torsdagen fattade regeringen beslut om att köpa det amerikanska luftvärnssystemet Patriot. Dagen före hade försvarsminister Peter Hultqvist (S) ställt ett kritiskt försvarsutskott inför fullbordat faktum: beslutet skulle fattas och det skulle fattas nu.

I och med detta binds kommande regeringar till köpet. Det är olyckligt av två skäl. För det första har Patriots förmåga att uppnå vad partierna i försvarsbeslutet 2015 har enats om ifrågasatts.

Om denna kritik förstärks av att andra länder släpper Patriot och införskaffar exempelvis franska eller israeliska system kommer Sveriges kommande regeringar att se ut som dåliga inköpare. Mot bakgrund av osäkerheten argumenterade exempelvis Liberalerna och Kristdemokraterna för att utreda beslutet ytterligare.

För det andra avslutar Peter Hultqvist mandatperioden med att skapa en ny stor materielkostnad i försvarsbudgeten. Som försvarsutskottets ordförande Allan Widman (L) påpekat innebär den nuvarande lösningen att regeringens efterträdare får fundera ut en betalning. Det är inte ett seriöst sätt att styra en prövad verksamhet. Försvaret kommer under kommande år att utföra en omfattande förmågeökning, byta modell för personalförsörjning och ersätta stora pensionsavgångar. Patriotbeslutet lägger sten på börda.

I ett porträtt på Aftonbladets socialdemokratiska ledarsida (29/7) beskriver Anders Lindberg försvarsministern som en socialdemokratisk Duracellkanin: en hårt arbetande landsvägsagitator som vänt försvarets nedgång. Beskrivningen kommer att återkomma från socialdemokratiskt håll i valrörelsen. Men då bör väljarna minnas sommarens luftvärnsköp.

Regeringen förtjänar beröm för att de vågat köpa befintlig teknik. Så byggs relationer samtidigt som Sverige besparas nya slukhål inom egen materielutveckling. Men också Allan Widmans kritik måste berömmas. Hultqvist möter valrörelsen som förhandlaren som förde avtalet i hamn. Kostnader och problem lämnar han som en restuppgift till nästa regering. Bilden av en socialdemokratisk Duracellkanin blir därför kraftigt överdriven. Förhoppningsvis har hans efterträdare energi för att bära också det som tappades på vägen.