I en demokrati bestämmer inte de som skriker högst

Ledare Artikeln publicerades
Heléne Fritzon (S).
Foto:

Ihärdiga sittstrejkare och högljudda demonstranter tar mycket plats, men de politiker som försöker gå dem till mötes riskerar att glömma dem som är tystare. Vad händer med de tystlåtna om rättigheter ensidigt går till dem som kräver sådana med megafon och plakat? Vad händer med likhet inför lagen då?

”Varför gör politikerna ingenting. Det är snart två veckor som vi har sovit och varit på gatorna på Medborgarplatsen”, klagade Fateme Khavari, talesperson för Ung i Sverige på onsdagen (P1 Morgon 16/8).

Men saken är den att man i en demokrati inte alltid får som man själv vill; lagar och regler ändras inte beroende på hur lång tid enskilda protesterar för sin sak eller hur stora tidningsrubriker det genererar.

I en rättsstat följer vi i stället gemensamt stiftade lagar och upplåter åt myndigheter att genomföra beslut; vi utdelar inte rättigheter åt den som skriker högst, särskilt om det medför skyldigheter för andra.

När migrationsminister Heléne Fritzon (S) i P1 Morgon konstaterade att ”Vi har ett av världens mest rättssäkra system och då har jag största förtroende för att Migrationsverket prövar skyddsläget” hade hon helt rätt. Kanske lät hon torrare – till och med kallare – än Jan Björklund (L) som helt enkelt ville stoppa avvisningarna. När programledaren ställde den relevanta frågan om Björklund därmed ville tala om för Migrationsverket hur de skulle fatta sina beslut blev svaret nej, men ”vi lever i ett samhälle där vi har en fri debatt”.

Det är förvisso sant, men vi lever också i ett system där politiker har en roll och myndigheter en annan, och att ledande politiker blir frifräsare och tycker till om enskilda länder skickas luddiga signaler.

Vi lever i ett land där varje enskild behandlas lika och styret inte ger efter för utpressning eller frestelsen i att tillfredsställa den som hojtar högst. Politiker med integritet vill vi ha – inte sådana som svajar.

För vad händer om politiker i dånet missar de tysta, de som ödmjukt väntar på sin tur, som tror på likabehandling och inte trängs i kön?

Demonstrationen på Medborgarplatsen har tillstånd till 23 augusti, men i en intervju med Arbetaren sa en av volontärerna att ungdomarna kommer strejka tills de får ett tillfredställande svar från Mikael Ribbenvik. Khavari menade: ”Vi sitter här tills politikerna och Migrationsverket och de som har ansvar ska ta ansvar för vår säkerhet”.

Dessutom talade hon om vad som kommer att hända när skolorna börjar. ”Vi kommer att protestera på skolor och sitta på golvet. Vi kommer att fortsätta sprida sittstrejken i landet, vi kommer att ta makten över hela Sverige.”

Det är ytterst viktigt att skolorna inte accepterar att vissa stör lektionerna för andra elever. Sådant kaos är inte välkommet.

Sannolikheten att beslut kommer att ändras av Migrationsverket till demonstranternas fördel är låg.

Migrationsverkets rättschef Fredrik Beijer menade på onsdagen att det visserligen kommer ett nytt rättsligt ställningstagande snart, men att detta kommer att bli snarlikt det som gäller idag.

Enligt norska UD:s bedömning är bara två av 34 provinser i Afghanistan otrygga, men i övrigt konstaterades att det är säkert nog för återvända (VG 4/4).

Björklund hänvisade till att Tyskland har fattat beslut om att stoppa avvisningar, men detta menade Beijer berodde på att tyska ambassaden hade attackerats, så att det inte längre var tekniskt möjligt att hantera dem. Men de gör ingen annan bedömning av säkerhetsläget.

Ändå tycker både Jan Björklund (L), Annie Lööf (C) och Jonas Sjöstedt (V) att de vet bättre. Lööf menade i en debattartikel att politikens godtyckliga bedömningar visserligen inte ska styra, men att hon ändå tar ställning för en paus. Björklund tyckte att Migrationsverket ska fatta beslut, men att han personligen ändå gör en annan bedömning. Dock tycks det ändå som att han försöker påverka myndigheten. ”Jag utesluter inte att Migrationsverket väger in något den allmänna inställningen”.

Men att politiker menar att ”den allmänna inställningen” ska styra en myndighet är kontroversiellt. Till och med Sjöstedt fokuserar på att lagar ska ändras, inte att myndigheten ska agera annorlunda.

På lång sikt kan händelserna nu påverka Sverige. Om resten av Europa fortsätter utvisa medan vi avbryter kan vi förvänta oss att fler söker sig hit. Klarar vi det? Betyder det att vi hjälper de mest behövande för de pengar till stöd som skattebetalarna är beredda att skjuta till?

”I Afghanistan finns många aktiva medier som rapporterar bra och detaljerat om vad som händer i omvärlden, inte minst om villkoren för asylsökande i olika länder”, skrev Anders Rydén, en av Migrationsverkets landanalytiker på myndighetens hemsida förra året (21/1 -16).

Johanna Delac på omvärldsenheten fyllde i: ”Sverige är generellt attraktivt som mottagarland för ensamkommande barn, med ett jämförelsevis gott mottagande”. Klarar vi konsekvenserna av att skicka än tydligare signaler om generositet?

En av strejkarna berättade på sin skylt: ”Jag vill ej ha pengar och kläder! Jag vill bara leva i frihet”! Dessvärre ser inte mottagningssystemet ut så i Sverige idag; den som kommer hit ges automatiskt tak över huvudet, skolgång, sjukvård.

Man skulle kunna välkomna fler om de försörjer sig själva och följer lagar, men vägen till ett sådant liberalt system är lång. Och så länge den enes rättigheter blir den andres skyldigheter måste en liberal linje vara att skydda skattebetalarna.

Läs gärna också:

Ge inte åt dem som skriker högst